Dag 24 – Det här får mig att gråta

Regnet slår mjukt mot rutan. Det är inget avreagerande regn. Inget regn som behöver få utlopp för känslor. Det är ett regn som öppnar mitt inre. Som får mig att känna. Som får mig att minnas. Som får mig att utveckla ett behov av bearbetning. Det handlar om att vissa sår inte läker med tiden. Om att vissa minnen fräter som syra i halsen. Ibland känns det som om tiden går för fort. Som om hjulet snurrar och att jag snurrar med utan att egentligen faktiskt ha någon kontroll. Över mitt eget liv. Över mina beslut. Ibland hatar jag min naivitet. Och ibland hatar jag mina minnen. Allt jag har varit med om har skapat den jag är nu, den person som fortfarande utvecklas för att leva ett liv. Men det är inte värt utveckling, om det fräter hål på klippan jag lutar mig emot. Om det rämnar min verklighet så fort det kommer ikapp mig. Jag vet inte om det är saknaden av dig som river i mig, egentligen. Eller om det är känslan av att hela livet som jag kände det rubbades och jag föll ohindrat mot ett kallt stengolv. Och blev liggande. Väldigt länge. Nu står jag upp på mina egna ben. Jag tar mig framåt och uppåt och jag trivs. Mer än någonsin faktiskt. Men det handlar fortfarande om att vissa sår inte läker med tiden. Och därför kommer jag alltid gråta till once upon a december.

 

Sunshine Superstars – Once Upon a December

 


Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Det som lyfter mig upp ur avgrunden, det som får min astmaattackerade strupe att åter fyllas med luft, det som får mig att känna att det bubblar och spritter i hela kroppen av glädje, det är ni. Ni som lever nära inpå mig och mitt väsen, och ni som lever med distans men ändå delar med er. Det är ni som håller min hand när jag känner mig liten och trampad på, antingen av mig själv eller världen.

Jag håller er så nära mitt hjärta. Jag skulle vilja ge hela mig själv till er och jag skulle aldrig överleva utan er. Det handlar återigen om kärlek. En kärlek jag faktiskt egentligen har ganska svårt att sätta ord på, men den finns där ändå.

Det är ni, Jonatan och träning som får mig att må bättre på lång sikt. Och en kombination av er och godis som får mig att må bättre på kort sikt. Om man nu ska vara ärlig.

Dag 22 – Det här upprör mig


Dag 21 - Ett annat ögonblick

Jag har aldrig sett min mormor så arg. Vi hade slipat på båten hela dagen, det var jag, Nicke och pappas kompis barn Micke och Sofie. Och vi hade tröttnat och det var sommarlov och varmt och vi gick in i det lilla huset min moster bodde i. Hon hämtade ner en back läsk och vi fick välja varisin flaska, ni vet de där fyllda med 33cl som man delade på två varje fredag framför gladiatorerna. Vi gick glada ut i solen över gården och drack våra läsk. När de var slut letade vi sysselsättning och Micke, killen jag då som sexåring var kär i, kom på vad vi skulle göra. Vi skulle lägga våra läskflaskor i gräset bakom magasinet och kasta sten på dem så de gick sönder.

Micke var tio år och häftigast i världen. Vi var ihop. Han och jag. Och Nicke och Sofie. Egentligen hade Sofie och Nicke blivit ihop först och jag och Micke hade sett dem sitta på en bänk och se på solnedgången, då sa Micke kort att "Tar han min syster får väl jag ta hans". Och sen var vi ihop. Jag fick en liten liten barbiedocksbäbis av honom, den hade han tidigare samma dag fått av Sofie för att ge till mig. Jag har fortfarande kvar den, dockan. Den har blå tröja med vita prickar och vita hängselbyxor, och den räcker ut tungan. Det hör egentligen inte till ögonblicket, men jag kände för att berätta det.

Så vi kastade sten på våra glasflaskor så att de gick sönder. Och när flaskorna var slut bestämde Micke att vi skulle kasta sten även på glasrutorna som stod lutade mot magasinväggen. Sagt och gjort.

Det var sen, när vi kom in till min moster igen och hon frågade efter glasflaskorna som smällen kom. Hon ville ha tillbaka dem, man får ju ingen pant om man inte har en hel back med flaskor. Vi hade inga flaskor att ge henne och ingen förklaring som höll. Hon och mormor följde med ut för att se var de blivit av. Det var då hon blev rosenrasande min mormor. Hon skällde ut oss alla fyra. Dels för att vi hade haft sönder flaskorna, dels för att vi gjort det i gräset så att djur kunde skada sig. Men allra högst skrek hon när hon uttryckte sin besvikelse över att vi krossat rutorna hon sparat för att laga fönstret i ladan. Det var så hon skrek, att hon var besviken. Man glömmer inte det ögonblick när man som sexåring gjort sin älskade bullbaksmormor besviken.

Dag 20 – Den här månaden

Jag tänker skriva om en väldigt bra månad i mitt liv, jag tänker skriva om januari 2011. Januari 2011 har gett mig mycket och jag tror inte i mina vildaste drömmar att månaden kunde blivit bättre. Självklart hade det verkligen varit en dröm om jag spenderat hela månaden stillasittandes på någon söderhavsö med en paraplydrink i näven. Kanske lärt mig surfa och dansat kring lägereldar om kvällarna. Men nu är ju det dessvärre inte en realitet som någonsin kommer infinna sig. Januari innebar istället utmaningar som jag tog mig an och klarade av. Jag jobbade på nya ställen, gick dit med en klump i magen och hem med en fjäril som sa att jag lyckades. Att jag la ner mitt nyårslöfte redan den första januari var väl mer väntat än oväntat, mer regel än undantag som jag ser det, och jag mådde inte sämre för det, jag är gladare med onyttig föda i mitt liv, det säger mitt hjärta.

Januari innebar även besked om godkänt på höstens studier, bekräftat studieuppehåll och tillgodoräknande av tidigare studier. Även lyckade försök i köket och en hel annan massa saker.

Det jag saknade i januari var pengar, men jag antar att jag inte var ensam om den företeelsen och lägger det bakom mig. Jag väljer att fokusera på den här månadens brist av pengar istället, lever snålt men sätter guldkant på livet med träning istället.

Blev den här texten sammanhängande? Neh, det tycker inte jag heller men wtf.

Dag 18 – Min favoritfödelsedag/Dag 19 – Detta ångrar jag

Ska jag vara riktigt ärlig, så hade jag missat dag 18 och funderat och grämt mig över dag 19 som jag trodde var 18 och därför har jag inte skrivit. Men nu jävlar, här kommer både dag 18 OCH 19!

Dag 18Min favoritfödelsedag
En födelsedag som jag verkligen kommer ihåg, det var när jag fyllde sex år och skulle ha mitt första kalas sen jag börjat skolan. Det skulle vara maskerad och jag skulle vara kanin. Mamma sydde och stoppade en liten kaninsvans som vi fäste på mina hängselbyxor och hon sydde fast kaninöron på ett diadem. Vi hade kalaset samma dag som jag faktiskt fyllde år och på morgonen fick jag min första alldeles egna bandspelare. Jag blev så himla glad över den där bandspelaren. När första gästen kom sprang jag ner för trapporna och öppnade dörren och sen i princip slet jag med mig kompisen upp för trapporna och startade och visade min bandspelare. Sen stängde jag av den för att kunna göra likadant med nästa gäst. Och det gjorde jag med allihop.

Dag 19 – Detta ångrar jag
Jag har grubblat och funderat och vägt händelser och känslor, bekantskaper och beslut för och emot varandra med vetskapen om att jag vill inte skriva en lång jävla lista för att försäkra mig om att jag inte glömt något jag ångrar. Men ja, man kan säga att jag kanske har dragit någon form av slutsats. Min slutsats är att jag är en väldigt påverkbar person, väldigt känslig och med självkänslan någon helt annanstans. Jag insåg att jag ångrar väldigt väldigt mycket. Att jag har gjort väldigt många underliga och rent av dumma och idiotiska saker. Jag har sårat många människor och jag har antagligen även sårat mig själv, kanske helt i onödan. Jag har varit ihop med fel killar, inte tänkt mig för i förhållande och kanske inte i alla fall tagit så väl hand om mina vänner och min familj som jag kanske inte borde. Jag har spenderat pengar på fel saker. Jag har köpt en hund och sen sålt den efter tre veckor. Jag har helt enkelt gjort väldigt många saker som jag ångrar.

Men jag tänkte vidare och insåg, att djupt djupt inne så ångrar jag nästan ingenting av ovanstående. Ovanstående händelser, beslut och känslor är ju faktiskt det, som har skapat mig som den person jag är idag. Jag tycker inte att jag är en särskilt dålig människa just nu. Därför känner jag, att alla dessa saker som jag menar att jag ångrar, kanske jag inte borde ångra, kanske jag borde prisa mina misstag, eftersom att de skapat min personlighet.

Om jag måste välja något jag ångrar, så är det att jag har slutat skriva. Jag skriver fattigt lite. Jag vill så gärna måla historier, reflektera och argumentera. Jag vill så gärna sitta uppe på nätterna och skriva utan att kunna sluta, som jag alltid gjort förut. Jag ångrar att jag har slutat skriva, mest för att det är så förbaskat svårt att hitta tillbaka utan någon som sätter lite eld i baken på en.


Dag 17 – Mitt favoritminne

Jag har så många minnen med olika människor, minnen som jag vårdar väldigt ömt i mitt inre. Som jag plockar fram när jag sitter ensam en kväll och känner mig just så, ensam. Då  fylls jag med värme och trygghet och närhet. Jag är lyckligt lottad att ha väldigt väldigt fantastiska och fina vänner, en underbar och outbytbar pojkvän och en familj som jag inte står sådär väldigt nära, men som jag vet ställer upp för mig och finns där för mig när jag behöver. Jag delar både bra och dåliga minnen med alla och jag har valt att skriva om ett minne jag delar med några av mina närmsta vänner.

Jag tänker skriva om Peace&Love 2007. Det är en festival som har gått till historien med oss, en festival vi alltid återkommer till när vi sitter på fyllan och pratar minnen. På vägen dit utbröt ett småskaligt krig oss vänner emellan då allas blodsocker var lågt och våra gränser testades med tunga väskor och inställda tåg. Väl på plats börjar Emma festivalen duktigt med att tappa sin mobil, vi tröstar med öl och ramlar in glada i hågen på Lasse Lindh. Att jag och Becca satt på gatstenarna bakom Winnerbäcks publik med en tändare och sjöng med i Kom änglar samtidigt som Emma stod fastklämd och fylld av kärlek längst fram. Att emma tappar skorna och går till campingen barfota på krossat glas. Att Razze lyckas dra med sig tre brudar till Emmas&Beccas tält varpå alla lämnar kvar sina handväskor. Att kung smakar förbannat illa när man druckit den ljummen i 3 dagar. Att jag glömt hur jag lämnade emma, sprang genom hela festivalen, hittade Becca (bland 20 000 människor?) och skrålade med på Alice Cooper. Att vi inte orkade stå i kö till bajamajorna utan kissade bakom samma buske som många andra i flera dygn, men glada som vi var reflekterade vi inte över de djupa pölarna vi trampade i. Tjejen med den snygga tröjan som gav oss komplimanger för vårt hår. Att Razze och Emma köade i nästan en timme med mig för att få Sugarplum Fairys autografer.  Killen vi gjorde vårt bästa för att trösta då han var 20 mil hemifrån och hans mamma hade fått cancerbesked.



Listan kan göras lång. Jag kommer aldrig glömma Peace&Love 2007.

Dag 16 - Min första kyss

Igår var Elin här och smaskade äppelpaj med mig, då uttryckte hon sin bitterhet över att jag strejkade och la av med min adventskalender redan den femtonde, så jag tänkte att vaffan, jag gör färdigt den nu. Jag börjar idag.

Dag 16 - Min första kyss
Jag hade nyss fyllt femton och det var fortfarande halvjumna sommarkvällar där i slutet av september. Jag spenderade en hel dag spatserandes på Karlskronas alla gator och torg med en kille som var någon sommar äldre än mig. Jag ville att dagen aldrig skulle ta slut, det var nämligen min första riktiga dejt, eller vad man nu ska kalla det. Vi åt kebab och pratade i timmar. Om jag inte minns fel så höll vi även varandra i handen och det pirrade och bubblade i min mage hela tiden. Det var nytt och spännande och naiv som jag var så var jag övertygad om att det här var snubben jag skulle gifta mig med och som skulle vara far till mina barn.

Med mina knappa erfarenheter på det här med att kyssas så vågade jag inte närma mig. Klockan tickade på och det blev mörkt, vi skulle såklart ta en buss åt varsitt håll. Precis när han skulle gå på bussen vände han sig om och kysste mig. Jag blev överrumplad och förvånad och generad och hjärtat hoppade nästan ur bröstet på mig. Han skrattade lite och busschauffören skällde på honom för att bussen skulle gå. Så vände han sig om snabbt igen, missade min mun och kysste mig i ögat. Busschauffören fick nog och stängde dörren med killen i vägen och han klämdes och gormade åt chauffören som gormade tillbaka. Sen kysste han mig snabbt igen(träffade munnen har jag för mig) och åkte iväg med bussen åt ett annat håll.


Det var min historia, hur lyder din? Känn dig utmanad.

Dag 15 – Mina drömmar

Jag hoppade över igår, för jag tycker att det är så sjukt tråkigt att skriva om vad jag har på mig.

Mina drömmar. Jag har ganska många och ganska stora drömmar. Jag talar ofta om vad jag vill och vad jag drömmer om, att jag vill rädda världen, att jag vill volontära i Afrika, att jag vill bli mamma, att jag faktiskt inte vill ut och se världen utan nöjer mig med att drömma om ett liv i Sverige. Jag drömmer om att finnas där för de som behöver  mig och jag drömmer om att vara någons allt, vilket jag faktiskt hoppas att jag är, just i detta nu. Men samtidigt drömmer precis jag som många andra om att vissa dagar vara någon annan, att inte behöva ta itu med mina fattiga ilandsproblem som hänger som tunga moln över mitt psykiska tillstånd.

Jag har redan införlivat många drömmar. En av dem var väldigt tydligt och väldigt säker och jag kämpade för den i nästan 12 år. Jag tog svart bälte i jujutsu. Och det kan tyckas som en liten dröm, som något som inte betyder så mycket i det stora hela. Men det var en barndomsdröm, något som varit en utopi, något ouppnåeligt sen hösten när jag precis fyllt sju år och tog mina första steg ner i den svettiga källaren och skapade en av mitt livs drömmar. När jag fick mitt svarta bälte nästan 12 år senare, så kändes det för en sekund som om ingenting var omöjligt, när glädjetårar rann ner för mina kinder kändes det som att jag kunde klara allt. Jag är inte naiv riktigt på den nivån längre, men inte långt ifrån. Jag hoppas och drömmer och tror och vill. jag har insett att även jag är mänsklig och att jag aldrig kommer kunna rädda världen på det sätt jag vill rädda den. Men jag kan hoppas och drömma och bygga en person utifrån mina värderingar, och hoppas att denna person påverkar andra människor, att jag kanske lämnar ett litet spår, en liten gnista.

Jag kan öppna mig såpass mycket, att drömmen jag kämpar för att uppnå nu, är att vara nöjd och stolt över min person. Att kunna se tillbaka på mig själv utan ångest, och utan en klump i halsen av misslyckande. För jag har förstått att det är okej att känna så, att ingenting är fel, men det går att ändra på. Det är min dröm just nu. Jag tror att jag måste börja där.

Dag 12 - i min handväska

Det här inlägget kommer en dag för sent. Men jag struntar i det.

Min handväska. Jag är ingen tjej med handväska, jag vet inte ens om jag äger en handväska. Jag har en hemmasydd axelväska som är ganska liten, den brukar jag ha när jag går på stan eller ska gå och handla. Den är nog den som borde klassas som handväska i mitt liv. Om jag öppnar den hittar jag diverse småsaker som är bra att ha. Näsdukar, lypsyl, plånbok, nycklar, gammalt godispapper, ett litet anteckningsblock, skräp, en sån där man ska sätta på nyckelknippan så att man får tillbaka den om någon hittar den, en och annan penna och åter igen, skräp. Jag gillar inte att slänga saker på marken, jag tycker det känns fel ända in i märgen, därav allt skräp. Undra om jag någon gång kommer köpa en handväska i det formatet att den i alla fall har handväskhandtag. Jag betvivlar detta starkt.

Dag 11 – Mina syskon

Jag har ett syskon. Det är en storebror och han heter Niklas, Niklas Olsson. Men jag kallar honom bara för Nicke. Nicke är 21 år och bor med sin käresta i en liten lya tillsammans med två katter. Han har alltid retat mig. Jag minns inte vad han brukade kalla mig, men jag minns att jag lockade fram det ur honom så att mamma och pappa skulle skälla ut honom och lovprisa mig, den snälla lillasystern. Han brukade slå mig, nypa mig och kittla mig. Och jag brukade gråta och gnälla lite extra högt. Jag brukade nynna "NickePickePäronPung" innan jag visste vad en pung var och han blev arg. Vi är ganska bra på det där, att reta gallfeber på varandra.

Vi började på jujutsu samtidigt och har alltid haft det gemensamt. Under vår uppväxt är det nog det enda vi haft gemensamt, förutom blodet då, men det är ju inte direkt vår förtjänst. Vi har kastat varandra i mattan och riktat sparkar mot varandra, under fredliga former. Tills vi någon gång, mot instruktörernas vilja råkade hamna med varandra när det var fight, vi gav oss inte. Vi kämpade tills svetten rann om oss och instruktörerna fick avbryta.

Men jag minns också när vi klättrade genom snåren i grannskapet, eller när vi lekte datten med alla andra barn under ljumma sommarkvällar. Jag minns när är vi badade i flera timmar utan att gå upp, eller när vi sprang mellan karusellerna på liseberg och bävade för att dagen skulle ta slut. Men jag minns även när vi lekte tjuv och polis, jag var tjuv och han och vår granne Jonas band fast mig i en lyktstolpe och lämnade mig där. Där ingen såg mig. Fast när jag tänker på det så vägs det upp av hur han kramade mig på jujutsulägrerna när vi var små och jag hade hemlängtan. Hur vi kramades och grät ihop när morfar lämnade oss. Hur han med äkta djup och allvarlig röst berättade för mig när jag var sjutton att om någon kille skulle göra något dumt mot mig så skulle han slå ihjäl honom. Det var brutala ord, men för mig som aldrig fått någon sån kärleksförklaring från honom innan så satte det sig där det skulle. Jag älskar min storebror, fast inte på ett sånt sätt som många andra gör med sina syskon, att de ser sina familjemedlemmar som bästa vänner, jag älskar honom för att han är min bror. Jag älskar honom för att han kämpar, för att han gör det han vill och för att jag vet att han ställer upp för mig, om jag verkligen behöver. Och om någon tjej gör något dumt mot honom, då slår jag ihjäl henne, eller, slår henne i alla fall.


Två av männen i mitt liv; Superkillen och NickePickePäronPung. Det är nu ni ska säga att vi inte är lika, okej?

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Jag tänker med ord beskriva vad jag har på mig idag. Ingen flashig suddig iphonebild tagen i en spegel. Inte min grej. Dessutom känner jag mig tjock idag för jösses vad jag åt godis förut, så inga bilder här inte.
Vad jag har på mig idag;
Mina gröna byxor från H&M:s herravdelning och en gosig blårandig tröja som ser lite stickad ut, den är också från H&M:s herravdelning men den tillhör inte mig personligen egentligen, den är så att säga stulen ur killens garderob, helt okej att vi har samma storlek.

Dag 9 - min tro

Min tro? Jag tolkar det här som något religiöst. Hela min uppväxt var jag involverad i kyrkliga aktiviteter. Det började såklart med att jag döptes, rätt och slätt så fick jag mitt namn, Jesus välsignelse och gudföräldrar. Sen var jag med i kyrkans barntimma tillsammans med min mor och bror när jag var liten och har alltså inget större minne av den tiden, jag gissar att man lekte med de andra barnen och fick höra sagor om Jesus. Sen fick jag min bibel det år jag fyllde fem. Precis som alla andra barn som tillhör Svenska kyrkan. Sen började jag i miniorerna, största händelsen där var när jag spelade gris i en föreställning vi satte upp i kyrkan. Ja, ni läste rätt, gris. Jag bävar dessutom för att det finns kort på det i någon låda i kyrkan. Nästa steg var juniorerna, alltså samma sak som miniorerna fast en äldre kategori barn. När jag blev tio år tjatade mina kompisar med mig till kören, jag kommer aldrig glömma första gången jag var där. Hilda, en brud med sångtalang sen småbarnsben tog mig under sina musikaliska vingar och fick mig att förstå det där med att sjunga efter noter och faktiskt byta ton då och då. Det öppnade så många dörrar för mig. Jag stannade kvar i kören väldigt många år. Barnkören blev ungdomskör osv. Under hela den här tiden vet jag inte om jag faktiskt trodde. Jag gick inte runt och kände att jag trodde på Gud, när jag var liten såg jag det nog mer som vanliga sagor än verkliga berättelser. När jag var 13 skrevs jag in som sommarkonfirmand och sommaren innan jag skulle fylla 14 tog gruppen på 12 färjan till Gotland och det är 4 dagar jag sent ska glömma. Min konfirmationstid, de där tre intensiva veckorna på sommarn, är tre väldigt bra veckor av mitt liv. Jag hittade min tro och jag utvecklade mitt eget sätt att se på kristendom, kyrkan och Gud, det är väl på något sätt det som konfirmationen går ut på antar jag. Sen följde en tid när jag var ledare för barnkören, hjälpledare för konfirmander och ingick i en vill-du-gå-vidare-grupp. Mitt engagemang och medlemskap i Svenska kyrkan var stort. Jag trodde, och min tro tröstade och stärkte mig.

Men sen dess har jag hunnit med mycket. Det är fem år sen som kyrkan tog upp mycket av min fria tid och som jag bad till Gud när saker och ting gick snett eller sen jag bad om lösningar och hjälp. Jag vet inte varför min inställning har ändrats, jag kände mig sviken tror jag, utelämnad åt mig själv. Men samtidigt så har jag lärt mig tidigare att Gud gör inte alltid det vi ber om, men det vi behöver. Jag kände mig på något sätt ändå sviken och lämnad i sticket, jag tappade en stor del av mitt förtroende. Idag tror jag på en Gud som förlåter alla, vad de än har gjort, bara de ber om det. Det är grundstenen i min tro, och jag har inte längre några väggar eller tak som kompletterar grundstenen. Men jag mår bra så, det känns helt okej att leva med en Gud som bara tar den platsen.

Dag 8 – Ett ögonblick

Ett ögonblick som för alltid etsat sig fast i mitt huvud, och i mitt liv, var när jag fick reda på att du tagit ditt liv. Jag läste några rader, och förstod. Det var ett ögonblick av insikt. Ett ögonblick av sorg. Jag förstod plötsligt hur sårbara vi är, vi människor. Jag förstod, hur lite materiella ting faktiskt betyder, även om jag fortfarande idag gråter som ett barn om något jag äger eller har går sönder. Men det hände ändå något med mig den dagen, jag blev äldre, på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle bli, så fort. Jag tror att det har format mig. Jag förlorade en bit av mig själv i det ögonblicket, men jag fick en annan. Jag fick en insikt. Jag fick känna, hur det känns när någon sliter själen ur en och vrider den som man gör med en disktrasa. Och ja, det var fruktansvärt. Men jag tror, klyshigt nog, att det har gjort mig starkare med tiden. Men även om det gjort mig starkare, så skulle jag gärna raderat det ögonblicket ur mitt liv, jag skulle offra allt jag fått av det och tusen gånger mer, om du kom tillbaka. För ögonblicket lärde mig att livet är hårt, jag tror det ögonblicket raderade en stor del av det naiva barnet inom mig.

Jag tänker inte fylla ut med fler ord för att göra ett djupt och ínvecklat inlägg. Jag tänker sluta nu. För mer behöver inte sägas, än att jag obeskrivligt mycket vill klippa dina vingar och göra dig mänsklig igen och att ögonblicket tids nog lärde mig, att knyta några extra knutar på min livstråd, för att vara extra säker.


Dag 7 - min bästa vän

Det där med att ha en enda bästis stämmer inte in på mig längre. Jag har många jag delar hemligheter med, många som anförtror mig saker, många som jag önskar att jag kunde dra upp ur djupa hål eller vilkas hjärtan kunde laga. Samtidigt har jag många som drar mig upp ur djupa hål, som jag anförtror saker åt. Jag säger inte bästa vänner, jag säger närmsta vänner. De som står mig närmast psykiskt, de som kramar min hand på avstånd, de som skrattar i klingande takt med mig. De som tillsammans med kärleken, ger livet en mening, en mening som inte alltid varit självklar.


Emma&Becca Jag tror ni var det bästa som kunde hända min gymnasietid. För ibland behöver man skratta åt tragik, dränka sorgerna i smutsiga lägenheter och bra musik. Ibland behöver man en verklighetsflykt för att orka med vardagen, mitt bästa recept på det, är ni. Tack.


Pillan Du är min stjärnsyster i vått och torrt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans sen vi var nio år har vi byggt på vår vänskap, med dig känns inget fånigt eller dumt. Vi har blött varandras axlar med tårar fler gånger än jag kan räkna, och vi har svurit över killar och bråkat på fyllan, men jag är ändå evogt tacksam att du är min vän.


Razze Vi har en tyst vänskap. Jag har ingen annan vän som du. Vi pratar nästan aldrig i telefon, smsar sällan, snackar aldrig på msn och kommunicerar knappt via facebook. Vi ses någon gång i månaden, och då känns det som om vi sågs varje dag. För mig är du trygghet och jag vet att jag har dig, när jag behöver. Och du har mig. No matter what. (och ja, bilden är från när vi skulle fylla 15 ungefär)

Jag älskar er, jag kan inte nog tacka för att jag har er i mitt liv.


Dag 6 - Min dag

Den här kommer en dag för sent, för dagen igår sprang iväg.

Måndag den 6e december var det igår. Jag började med att gå upp en timme tidigare än jag hade behövt, fortsatte med att inse att frysen inte gick att stänga. Sen åt jag havregrynsgröt och satte mig på spårvagnen mot skolan efter att ha tittat på vakna med the voice som gästades av Maria Montazami, min favorit.
En sjukt, och då menar jag sjukt, långdragen föreläsning om genus och nationalekonomi. Sen blev det roligare, Jag och Veronica stannade kvar i biblioteket för att studera flitigt inför tentan nästa vecka. Börjar bränna i knutarna nu. Alla bitar måste falla på plats, annars står jag där, chanslös.

Sen åkte jag hem och tryckte i mig mat, fortsatte föga nog att plugga tills kvällningen. Då jag tog mitt pick och pack för att simma några längder. Pressade mig längs 60 längder och var trött i armarna men nöjd när jag satte mig i bastun för att småprata med några tanter. Satte mig i bilen som killen styrde mot Maxi för inhandlande av mjölk, fil och potatis. Kom hem med en väldig massa andra saker också dock. Så blir det alltid, icke bra för ekonomin.

Sen vare friends och kvällsmat. Helt bra måndag.

Idag är det tisdag, jag har en förkärlek till måndagar och tisdagar. Tills tisdagseftermiddagen stundar, det är då jag tappar hoppet lite om att hinna allt som ska hinnas innan det är fredag, igen. Men biter ihop och kommer igen. Nu jävlar. Föreläsning och plugg i bibblan, här kommer jag.

Dag 5 - Vad är kärlek?

Kärlek är livsviktigt, människor som inte behandlas med någon form av kärlek och värme från andra människor dör. Deras kroppar tar inte upp näring och de blir utmärglade, de dör av svält. Kärlek från en partner, vän, förälder, syskon, lärare. Kärlek är beröring. Fina ord. Små små gester som genererar något stort. Jag tänker ändå skriva om kärlek till en partner, kärlek som får det att bubbla i magen och pirra i fingrarna. Osäkerheten som skapas, men också tryggheten.

För mig är Jonatan den kärleken. Han är kärlek i mänsklig gestalt. Han finns där för mig, han håller mig hårt när jag behöver och har alltid en axel över för mina tårar. De kalla nätterna jag ligger ensam och ska somna lägger jag ofta huvudet på hans kudde och tröstar mig med hans existens, drar in hans doft, med vetskapen att jag får träffa honom igen, redan nästa dag. Han får mig att skratta, gråta, bli arg, trivas, öppna mig, vilja, orka och önska. Han ger mig och min person så mycket mer, än jag någonsin trodde att någon skulle kunna. Han må vara fattigt romantisk och extremt dålig på att köpa blommor. Jag har aldrig fått frukost på sängen och en av de få gånger han köpt blommor till mig var när jag fyllde arton, då råkade han sätta sig på blommorna i bussen. Han har fått mig att inse att kärlek behöver inte vara romantik, kärlek kan vara närhet, ork och en ivrig vilja att alltid finnas där. Att kärlek kan vara att inte kunna se sig mätt på en TV-serie ihop, att ständigt missa tvättiden, att skjuta upp allting till nästa dag, att överraska med att ha bäddat sängen. Han har fått mig att inse att kärlek kan vara att dela en vardag, utan att tröttna, att fylla en vardag med så mycket guldkant, bara genom att ta vara på tiden man spenderar tillsammans. Tiden man sitter med armarna runt varandra eller när man vaknar mitt i natten och känner värmen, värmen från kärlekens kropp.


Adventskalender

Jag tänkte göra som ett gäng andra, både kända och okända bloggare, ge er(dig?) en adventskalender där ni lär känna mig, som dessutom är billigare och bättre för figuren än en chokladkalender. Jag ska försöka vara så ärlig jag kan. Men eftersom att jag är lite efter så börjar jag idag med nummer 5, och sen tar jag nr 1-4 efter kalendern är slut, right?

Här är vad som komma skall: Det kursiva är alltså vad som händer i framtiden. Idag ska jag börja med nummer 5, i ett annat inlägg :)

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick


RSS 2.0