Ett långt inlägg, om den hårda miljön som så många frågar mig kring.

Efter att ha bitit ihop ett ganska bra tag, inte sovit på lika länge och lika länge varit fysiskt aktiv så börjar en viss punkt i bröstryggen göra fruktansvärt förbannat skitont. Det är en värk som varken sitter i muskler, skelett, leder eller psyke. Den bara finns. Jag kan inte förbereda mig på den eller träna på något gym för att förebygga kroppen så att jag hindrar smärtan från att uppstå. Det spelar ingen roll hur moderna maskinerna är, hur tungt jag lyfter eller hur många repetitioner jag klarar av. Den smärtan kommer ändå. Och den är intensiv. Visserligen har jag vid det läget som bröstryggssmärtan uppstår ofta redan så svullna fötter att kängorna sedan länge är alldeles för små och alltså trycks tårna ihop och skapar en smärta som sitter kvar i veckor. Remmarna till ryggsäcken har också skavt sår i huden vid höftbenen. Svetten har skapat värmeutslag över hela ryggen. För er som inte vet vad värmeutslag är så innebär det ungefär att saltkristallerna från svetten fastnar på kroppen och skaver. Det känns som att någon drar en granruska innanför tröjan på mig. Det är ett så intensivt kliande att jag vill skrika av frustration och det enda som hjälper är att skrubba och skrubba med tvål och vatten. Innan jag får möjlighet till det så uppstår det intensiva kliandet varje gång jag svettas och när det händer kan jag bara tänka på just den märglande känslan. Det sista som kommer är alltid bröstryggssmärtan. För varje ny grupp jag placerats så har jag inför varje stor utmaning sagt att om jag gråter när vi bara går framåt, då behöver de inte bry sig, det är bara så jag hanterar det. För det enda som hjälper när bröstryggssmärtan kommer är att låta små salta tårar sakta rulla ner för mina skogskyssta kinder medan jag fortsätter sätta den ena foten framför den andra. Det spelar ingen roll om det är bland mossa och stenar i skogen eller i ett villakvarter, jag behöver gråta då och då gör jag det. För då har jag nått punkten där jag behöver bita ihop lite hårdare än annars. Jag minns en gång när vi gick igenom ett bostadsområde och jag precis beslutat mig för att "nu jävlar går det inte längre", så började tårarna skapa djupa fåror i kinderna på mig. När vi några sekunder senare kom runt ett hörn så stod där befäl och väntade på oss. De såg ut precis sådär som människor ser ut som vill jävlas. Mellan dem låg det stockar. Vi fick en stock att bära med oss den sista milen. Då tog jag min bröstryggssmärta och slängde den i diket bredvid. Istället fick jag plocka fram vinnarskallen och belasta kroppen ett snäpp högre. Då när jag lyfte stocken, jag har aldrig älskat mig själv mer än just då.
 
Jag sa upp mig och lämnade in all min militära utrustning för över två år sen nu. Trots det refererar jag minst en gång om dagen till tiden i försvarsmakten. Jag älskade att vara soldat. Det river och sliter i mig att jag inte är det längre. Jag är avundsjuk på de som stannade kvar när jag valde att lämna. Jag är stolt över mig själv som tog beslutet att det inte var bra för mig att stanna kvar där och då. Jag känner mig ganska ofta som om jag med mina egna händer amputerat en del av mitt hjärta den sekunden jag tömde fickorna på min uniform och grindarna stängdes bakom mig. Många söker sig till Svenska försvarsmakten för att utmana sig själva och för att de vill ha bra meriter och utveckla sig själva. Jag fick det som en bonus. Jag ville göra en insats för samhället och kände att jag kunde bidra. Och mitt i mitt bidragande så fick jag möta mig själv.
 
Det är en många dagar hård miljö. De människor jag möter till vardags nu som får veta att jag har en bakgrund i uniform frågar gärna kring att vara kvinna i den miljön och om det hårda styrandet. Jag reflekterade inte så mycket över mitt kön mer än att det var underrepresenterat och att det ofta föll ögon på oss fåtal kvinnor. Det hårda styrandet är nog bara märkligt för de som ser på utifrån. Innifrån så är hierarkin något man förstår bakgrunden till och det är något väldigt svårt att förklara för en utomstående som inte lever i en vardag där man förbereder sig för en möjlig situation av krig. Den hårda miljön skulle jag säga för mig var krav jag ställde på mig själv och som anställda ställde på varandra att ha en viss attityd. Det var även attityden det som fick mig att till slut lämna grindarna bakom mig en tid. Jag har länge väntat med att sätta ord på den här känslan för jag har ändå glorifierat korriodorerna där jag utvecklats och vuxit så mycket som människa, och där jag burit förbandets emblem många gånger med stolthet. Men jag måste arbeta bort känslan av avundsjuka som finns i mitt bröst. Jag känner avundsjuka och längtar tillbaka och får påminna mig själv om att jag under lång tid grät av utanförskap och hopplöshet varje dag på vägen hem. Vissa dagar var jag på jobbet hela dagar utan att någon i min grupp tilltalade mig. Jag var som en möbel i rummet de skrattade i. Jag har faktiskt ingen aning vad jag gjorde för att det skulle bli så. Jag vet däremot vad jag inte gjorde men som många andra på förbandet gjorde och som det förväntades att man gjorde för att bli en del av gemenskapen. Jag hånade inte de som fysiskt inte orkade en uppgift. Jag ifrågasatte inte människor som sa att de hade fysiska skador som gjorde att de inte kunde delta i prövningar. Jag kallade inte personer vid öknamn. Jag ignorerade inte de som anställts senare än jag. Jag såg inte ner på de som inte bar samma utbildningstecken som jag gjorde. Jag ignorerade inte kollegor som hälsade på mig när vi möttes på vägen till och från matsalen. Jag lät inte någon annan göra skitgöra och själv tittade på när vi var precis lika trötta. Jag vet att mina dåvarande kollegor är fantastiska äkta makar, föräldrar och vänner i det civila livet. Jag vet inte vad det är som gör att de har en annan nästan likgiltig personlighet så fort de dragit sitt passerkort i systemet. Det är inget som testas på uttagningarna för att bli anställd och det är inget som utvärderas på medarbetarsamtalen. Ändå är det djupt rotat i väggarna att det är den attityden du ska sticka som en kniv i arbetskamratens rygg. Det är för mig oförståeligt hur något som inte krävs eller förväntas kan utövas av en så stor skara människor, av rädsla för att bli den jag var. När jag läser senaste meningen, så inser jag att egentligen så är det förståeligt att de gör det av rädsla, för vem vill vara en möbel i rummet de andra skrattar i?
 
Det ofantligt otroliga är att det saknas en bit av mitt hjärta. Och jag är så arg på mig själv för att jag lät mig själv rycka den biten ur mitt bröst den dagen jag ringde och sa att jag inte kommer tillbaka från semestern. Det är som om jag alltid går runt med en liten del av bröstryggssmärtan, den som inte går att träna bort, utan bara gråta bort.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Modigt av dig att skriva detta! /C

Svar: Tack! Jag fick väldigt ont i magen så fort jag publicerat det. Men jag behövde det och det var dags. Inte bara för min skull, utan för alla andra också.
Kaifighter - Becka

2017-10-06 @ 22:33:05
Postat av: Robert Hellstrom

Hej, Trist att lasa att du uppfattar haft en sadan negative erfarenhet av bade kollegor och befal. Kan inte riktigt saga att jag kanner igen mig I din bild av hur Forvarsmakten ser ut generellt. Har ocksa svart att saga o du haft otur eller inte. Men dina intryck och erfarenheter ar ju just dina egna.I min egen varld sa skall ett befal vaga visa vagen for det ledarskapet som skall genosyra enheten. Onskar dig battr lycka I den civila varlden. Mvh Robert Hellstrom (ett av dina tidigare befal).

Svar: Jag är helt övertygad om att det inte är såhär överallt. Samtidigt som jag har vänner som anförtrott mig helt sjuka historier - och de har inte varit aktiva på samma förband som jag har. Det trista är att jag gått så länge och varit rädd att skriva något om det här för det är så känsligt och lätt att syftet missuppfattas. Men jag kände att det var dags nu.
Jag talade med befälen om det många gånger och de lovade mig att göra saker de senare inte gjorde.

Hoppas du har det bra där du befinner dig nu för jag antar att du är på mission?
/Olsson
Kaifighter - Becka

2017-10-06 @ 22:47:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0