hejhej från bonaire

Nu har samma sak hänt som hände förra året - jag lovade att skriva mycket. Och nu sitter jag här efter halva tiden vid det turkosa vattnet utan krav och jag har langat typ fyra blogginlägg. Varav de flesta första veckan. Det är ungefär samma status på fototagande. Jag knäppte en jävla massa bilder första typ tre veckorna. Nu ligger telefonen i väskan tills jag vill ringa någon i Sverige och de enda foton jag har är de jag klipper ur filmer jag filmat med GoPro. Mamma och pappa kommer bli så trötta på mig. Men jag tänker att, jag har historier att berätta. Jag har minnen bevarade inom mig och det är det viktigaste.
 
För två veckor sen var vi och åt mat på restaurang på kvällen. Bara för att det är gott. Och när vi kom tillbaka till hostellet på kvällen så stod min kärlek där. Rakt uppochner på marken. Jag kramade honom och sa att han var dum i huvudet. Och sen fick han helt enkelt följa med oss i allt vi hittar på. Vi har hunnit hoppa från klippor, vindsurfa, testa en ny strand, festa, träna, hänga med människor från hela världen, fiska, laga och äta mycket mat och skratta. Åkt på utflykter. Jag har hunnit bli sjuk och bli frisk och bli sjuk igen. Och vi har kramats och skrattat och druckit vin och bränt oss i solen. Och imorgon flyger han hem till Sverige och jag kommer sakna honom som bara fan igen. Jag tänker göra allt jag kan för att vända det till något positivt och längta till den svenska sommaren hemma med honom istället - för när jag kommer hem är det valborg och jag känner redan doften av engångsgrill och rosévin.
 
Det har skett ett skifte i folk som bor på hostellet. Många av de gamla godingarna som bodde där vår första månad har åkt hem eller vidare på nya äventyr och många nya ansikten har kommit och gått. Hela gänget från Fiskebäck har landat med brädor och segel för att försöka förlänga säsongen hemma i Sverige. Dessvärre är det just nu glapp i vinden och vi har fått en dag med vind på två veckor. Och då blåste det så mycket att många av oss var livrädda mest hela tiden och jag slog mig ganska rejält några gånger. Men skam den som ger sig, just nu lovar prognosen vind på lördag och framåt, det är nästan en hel vecka till dess så vi håller tummarna att vinden är snabbare än så.
 
Just nu saknar jag min familj en del och det är lite jobbigt.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0