Nya skor.

Jag har fått ett nytt jobb. Och sagt upp mig från det gamla. Jag var anställd i olika former och tjänade Kungen och Sverige i två och ett halvt år. Planen var från början att göra GMU och sen ansluta mig till hemvärnet. Det blev inte riktigt så. Jag passade i och trivdes med att stå på led i svarta kängor. Jag älskade det. Även om det väldigt många gånger gjorde väldigt ont, både psykiskt och fysiskt. Så jag blev kvar. Projekt efter projekt och anställning efter anställning. Jag lärde känna mig själv, och väldigt många andra människor. Utan försvarsmakten hade jag inte varit den jag är idag - en person jag faktiskt ser upp till och är stolt över ganska ofta. Och jag tackar försvarsmakten och många av de människor jag mött för det. Samtidigt så har jag fått många törnar jag gärna hade klarat mig utan, jag har ofta fått skrapa upp mig själv från botten. Men det är nog en del av att utvecklas och växa upp och bli vuxen. Att slås omkull för att lära sig hur man ställer sig upp och rätar på ryggen, igen och igen. Den här perioden har jag insett vad jag tycker är viktigt. Vilka åsikter och tankar jag har. Vad jag vill göra och vad jag står för. I alla fall i den här perioden i mitt liv. Och det tackar jag mig själv för.
 
Därför har jag valt att knyta upp mina heltidskängor i svart läder och lämna in dem på förrådet. Jag har sprättat mitt utbildningstecken och kompanimärke från uniformen. Dem kommer jag lägga i min låda över viktiga saker som passerat och som ska minnas. För mig som person var det dags att gå vidare. Jag hoppas att jag satt spår i några människors hjärtan i det gröna. Jag hoppas att jag bidragit till mina elevers utveckling när jag jobbat som instruktör. Jag hoppas att Sverige förstår att det försvarsmakten och hemvärnet gör är viktigt. Och att kvinnor också har en plats i leden. Att stora och små och unga och gamla har alla en viktig plats och funktion i det stora maskineriet. Att det finns en plats för alla och att det är viktigt att dra sitt strå till stacken för Sveriges demokrati och medborgares yttrandefrihet. Att försvarsmakten behöver finnas den dag vi drar det korta strået och konflikterna knackar oss på axeln. Därför kommer i alla fall jag så fort jag landat i min nya roll att hämta ut nya kängor på förrådet och ta klivet tillbaka in i hemvärnet. Det kanske tar ett år eller mer innan jag kommer tillbaka. Men jag kommer tillbaka. Det är för viktigt.
 
Nu klär jag mig istället i rött. Jag går tillbaka till träningsanläggningen jag älskar, i en ny roll och med nya utmaningar. Jag har jobbat sexton timmar i mina nya, ganska mycket bekvämare, skor. Det känns på ett annat sätt. Det känns som när jag var liten och låg på magen på en gunga. En kompis snurrade gungan massor med varv så att den blev uppsnurrad och jag reste någon halv meter från marken. Magen bubblade av förväntning för jag visste att snart slutar kompisen snurra och släpper gungan och mig på en åktur som kommer att få mig att skratta hejdlöst och framkalla inget annat än glädje. Ren och skär och brutalt ärlig. Ja. Exakt så känns det. Jag är i bubbelstadiet. Och jag sover så väldigt gott.
 
 Fotocred: https://peterfriskh.smugmug.com/Sports
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0