Tjugofem tydligen?

Det är söndag. I måndags fyllde jag tjugofem. Mitt tjugofemte år har varit mitt bästa hittills. Jag kommer aldrig sluta prata om resan till Bonaire. Jag mådde så väldigt bra i fem veckor. Och när jag insåg hur mycket jag tycker om vindsurfing, så insåg jag också hur jag ska prioritera i mitt liv. Och när jag mådde sådär bra, så bestämde jag att det inte är värt någonting alls att leva ett liv när jag inte mår just sådär bra. När jag klev av planet i Sverige i februari bestämde jag mig för att alltid kämpa för att fortsätta må bra. Och för att vindsurfa så mycket jag bara hinner. Och än så länge är det ett beslut jag håller benhårt fast i och som fungerar så hiskeligt bra.
 
Jag trodde det skulle bli lite jobbigt att fylla tjugofem. Att jag skulle bli stressad över allt jag trodde jag skulle hunnit när jag nådde halvvägs till femtio. Tidigare var jag helt övertygad om att då skulle jag ha både hus, utbildning och barn. Och här sitter jag. Jag har jobb och hyresrätt och inga barn. Om jag är ledsen för det? Inte särskilt. Jag tror att jag hade en bild av hur man ska leva sitt liv, utefter hur mina föräldrar och många i min omgivning har levt sitt. Men jag tror inte det passar mig. Just nu vill jag jobba, och spara alla pengar jag kan för att lägga dem på resor och utrustning. Och jag vill skratta. Och träna. Och vindsurfa. Och vara nära mina vänner. Jag vill måla mitt liv med skratt och glada färger - varje dag! Med mitt nya jobb, så känns det som om det är möjligt. 
 
 
 
: )
 
 

Nya skor.

Jag har fått ett nytt jobb. Och sagt upp mig från det gamla. Jag var anställd i olika former och tjänade Kungen och Sverige i två och ett halvt år. Planen var från början att göra GMU och sen ansluta mig till hemvärnet. Det blev inte riktigt så. Jag passade i och trivdes med att stå på led i svarta kängor. Jag älskade det. Även om det väldigt många gånger gjorde väldigt ont, både psykiskt och fysiskt. Så jag blev kvar. Projekt efter projekt och anställning efter anställning. Jag lärde känna mig själv, och väldigt många andra människor. Utan försvarsmakten hade jag inte varit den jag är idag - en person jag faktiskt ser upp till och är stolt över ganska ofta. Och jag tackar försvarsmakten och många av de människor jag mött för det. Samtidigt så har jag fått många törnar jag gärna hade klarat mig utan, jag har ofta fått skrapa upp mig själv från botten. Men det är nog en del av att utvecklas och växa upp och bli vuxen. Att slås omkull för att lära sig hur man ställer sig upp och rätar på ryggen, igen och igen. Den här perioden har jag insett vad jag tycker är viktigt. Vilka åsikter och tankar jag har. Vad jag vill göra och vad jag står för. I alla fall i den här perioden i mitt liv. Och det tackar jag mig själv för.
 
Därför har jag valt att knyta upp mina heltidskängor i svart läder och lämna in dem på förrådet. Jag har sprättat mitt utbildningstecken och kompanimärke från uniformen. Dem kommer jag lägga i min låda över viktiga saker som passerat och som ska minnas. För mig som person var det dags att gå vidare. Jag hoppas att jag satt spår i några människors hjärtan i det gröna. Jag hoppas att jag bidragit till mina elevers utveckling när jag jobbat som instruktör. Jag hoppas att Sverige förstår att det försvarsmakten och hemvärnet gör är viktigt. Och att kvinnor också har en plats i leden. Att stora och små och unga och gamla har alla en viktig plats och funktion i det stora maskineriet. Att det finns en plats för alla och att det är viktigt att dra sitt strå till stacken för Sveriges demokrati och medborgares yttrandefrihet. Att försvarsmakten behöver finnas den dag vi drar det korta strået och konflikterna knackar oss på axeln. Därför kommer i alla fall jag så fort jag landat i min nya roll att hämta ut nya kängor på förrådet och ta klivet tillbaka in i hemvärnet. Det kanske tar ett år eller mer innan jag kommer tillbaka. Men jag kommer tillbaka. Det är för viktigt.
 
Nu klär jag mig istället i rött. Jag går tillbaka till träningsanläggningen jag älskar, i en ny roll och med nya utmaningar. Jag har jobbat sexton timmar i mina nya, ganska mycket bekvämare, skor. Det känns på ett annat sätt. Det känns som när jag var liten och låg på magen på en gunga. En kompis snurrade gungan massor med varv så att den blev uppsnurrad och jag reste någon halv meter från marken. Magen bubblade av förväntning för jag visste att snart slutar kompisen snurra och släpper gungan och mig på en åktur som kommer att få mig att skratta hejdlöst och framkalla inget annat än glädje. Ren och skär och brutalt ärlig. Ja. Exakt så känns det. Jag är i bubbelstadiet. Och jag sover så väldigt gott.
 
 Fotocred: https://peterfriskh.smugmug.com/Sports
 
 

RSS 2.0