Från hjärtat.

För ett tag sen var det alla helgons dag. En dag som för mig är ganska mycket sorg. Och när jag inte är på topp, då skriver jag. Och jag ville inte publicera det där och då och just i den stunden. För det kändes för verkligt och för personligt och jag ville inte stå till svars för någonting just det dagen. Då ville jag minnas och bearbeta. Men idag känns det jag skrev, som just bara en text jag skrev. Och den är så brutalt rättfram och sann att jag kör en rak kopiering och klistrar in allt här. För det här är jag och mina känslor, okryddat och ocensurerat. Ärligt. Och kanske lite oväntat. För jag älskar och saknar och förbannar och ångrar - just precis sådär som alla människor gör, utan att kanske erkänna det.
 
Well, here we go.
 
När min bästa vän tog sitt liv så skrev jag om det. Jag kallade det för en overklig verklighet. Det var ett av mina sätt att bearbeta sorgen. Om det funkade? Delvis. Nu har livet kommit emellan mig och den påtaglighet som fanns när jag var sjutton och jag lät känslor ta över mitt liv. Jag är kallare nu. Har tagit mer distans till att bli påverkad. Just för att det gör så ont. Men när jag ibland läser det jag skrev för nio år sen så gör det precis lika ont som då. Ärren bränner som om det fortfarande var blödande sår. Jag förbannar mig själv för allt som inte kan göras ogjort; för hur jag behandlade mina föräldrar och mig själv, och för alla gånger jag grät utan att be om tröst, och för hur jag lät vissa av mina vänner bära mina bördor i hemlighet. Sebastians självmord var en stor del i att bägaren rann över och mitt inre blev synligt på ytan. Det gick inte riktigt att spela teater längre och jag blottades. Masken föll och verklighetens ljus blänkte på mina psykiskt våta kinder.
 
Jag vet inte om jag hade överlevt utan att masken slagits av mig.
 
Jag gråter varje gång mina tankar går till Sebastian. Inte just för att han valt att gå vidare, jag vet att det var hans högsta önskan och att evigheten och himlen och hans mamma tog emot honom med öppna armar. Mina tårar fälls för skuldkänslorna jag bär för mina egna handlingar och mina egna ord. Jag önskar innerligt att bli förlåten för det jag sa som fick honom att slutligen bestämma sig för att lugna sin själ. Jag vill bli förlåten för att jag lät den lilla iskalla snöbollen som hans död var rulla nerför en slänt och rasera hela mitt liv med sin tyngd. Jag vill bli förlåten för hur jag skrek åt mina föräldrar. Hur jag fick min pappa att tro att jag inte älskade honom. Jag vill be om förlåtelse till alla runtomkring som fått torka mina kinder. Jag vill be om förlåtelse till idrottsläraren på gymnasiet som yttrade sin oro för mig och bara fick lögner tillbaka. Jag vill visa dem att jag torkat mina kinder, vänt mina demoner ryggen och gått vidare. Jag vill visa alla som såg mig ligga i fosterställning att jag står upp och mer än något annat faktiskt vill leva.
 
Jag vill visa att jag har överlevt.  
 
 
 
På bilden är jag sexton år. Bilden satt i tidningen på min artonårsdag, av den enkla anledning att min pappa tyckte att jag var så vacker på den. Att den visade mitt inre, den person jag var. Och förhoppningsvis, såhär nio år senare, fortfarande är.  

RSS 2.0