En annan dag en annan känsla

Allergier är förbannat tråkigt. Jag har haft en väldig tur med det ämnet. Vad jag vet är jag inte allergisk mot någonting. Det jag tror jag är mest tacksam för att jag inte är allergisk mot är damm, pollen och mjölk. 

Det där var bara en parantes. Egentligen hade jag tänkt skriva om något vettigt. Något som kanske kunde beröra. Men jag tror jag gör det en annan dag. För just idag så är jag på humör för att bara leva. Jag tänker ligga här och känna fysiska känslor istället för psykiska. Jag ska fokusera på känslan av de blommiga lakanen mot låren. Vinden från fönstret som lägger nattluften som en smekning på min kind, som kittlar mig i håret. Mina fingrar som kramar täckets mjuka dun. Och huvudet som faller tyngre och tyngre ner i kudden från Jysk ju längre minutrarna passerar. Jag tänker fokusera på det och sen tänker jag somna. Och så kan jag bry mig om livet i sig och de stora frågorna, en annan dag. 



En helt ny match att gå

Mitt knä har påbörjat en ny diskussion med resten av kroppen. Men jag tänker inte låta den vinna debatten utan fair fight. Därför har jag nu lagt om min träning så att den inte innehållet ett enda löpsteg eller ett endaste ynkligt hopp. Jag ska bygga mer muskelmassa i hela kroppen och träna kondition genom högintensiv träning utan hopp, intervaller och powerwalks. Sen får vi se vem som skrattar högst - knäet eller resten av kroppen. Jag vet på vem jag lägger min röst. Och vem jag tänker spotta i ansiktet. 

Mina föräldrar var här i helgen. Vi pratar alltid väldigt mycket när de hälsar på, då de är ungefär som mig, när de väl börjar prata om något har de ingen ide om att sluta. I helgen pratade vi mycket om mitt barndomshem som de bestämt sig för att sälja. Samtalen känns på något sätt som en väldigt väldigt liten kniv som vrids om i mitt hjärta. Men det är en fight jag själv måste möta. Det är mitt eget problem - inte deras. Jag ska åka hem i påsk och ta tag i det praktiska. Jag ska sortera mitt liv i högar. Spara och minnas, ge bort, slänga. Det viktigaste är den första punkten. Jag läste en gång en bok där ett av budskapen var att minnas och bevara. Att det är viktigt. I lägenheten har jag en låda med såna saker. Saker som för någon annan kanske ser ut som skräp, men för mig så är det en skattkista som berättar om hela mitt liv. Den lådan är det jag skulle ta med mig om huset började brinna. För har jag den så är det inget problem att bygga något nytt. I den så vet jag vem jag är. Det är såna saker jag ska få med mig från bergkvara. Det jag behöver, som ingen annan förstår att jag behöver. 

Det kommer kännas märkligt att inte kunna åka tillbaka dit på sommaren. Det känns jobbigt att inte allting är som det alltid har varit. Men som sagt - det är en fight jag själv måste möta. Mitt problem. Och jag ska nog se till att vinna den på knockout. 



RSS 2.0