Tillfälligheten

För ett och ett halvt år sen hände något med mitt knä på jobbet. Plötsligt gjorde det ont när jag gick eller sprang eller övade stridsförflyttningar. Jag var under en grundutbildning och då är man stark och visar prov på pannben om man biter ihop och gör vad man förväntas trots att det gör ont. Smärta är vekhet som lämnar kroppen och så vidare. Jag gick nog lite emot normen där. Jag anmälde att knät gjorde ont - som träningsnarkoman och löpare på väg mot Göteborgsvarvet uppskattar du inte ett knä som knakar. Jag blev skickad till läkare och sjukgymnast som inte riktigt visste vad problemet var och därför inte förbjöd mig att delta i fortsatt utbildning. Så det gjorde jag. Vissa gånger gjorde det så ont att jag trodde att varje steg skulle leda till att knät gick av bakåt. Jag gick och grät ofta samtidigt. Jag hoppade på ett ben på gymmet. Jag tog inga löpsteg längre och ställde in Göteborgsvarvet.
 
Efter den perioden så har det gått upp och ner. Blivit bättre och sämre om vartannat. Jag har varit hos olika läkare och sjukgymnaster och röntgat på olika sätt och tränat på olika vis. Jag har skrikit inombords av frustration och jag har gråtit av uppgivenhet. Jag hatar att inte kunna delta och göra mitt yttersta på jobbet, då tappar jag hela meningen med att faktiskt jobba där jag jobbar. Jag hatar att inte kunna springa - jag älskar att springa och det ger mig så mycket glädje - i nuläget kan jag inte ens ta en lång promenad. Jag har försökt ersätta det med andra former av konditionsträning. Jag har cyklat, simmat, trampat på crosstrainers, tränat högintensivt och rott roddmaskin. Inget har gett mig samma lugn i själen.
 
Idag kom tillfälligheten och torkade en tår på min kind. Jag tränade först överkropp på gymmet och sen kände jag för konditionsträning. Jag ställde mig på en crosstrainer och pluggade in lurarna med musik på högsta volym. Först var det tråkigt. Sen blev jag varm. Efter femton minuter kom den - känslan av långdistanslöpning. Jag blev löparlycklig. Jag var trött och varm och irriterad och lycklig och euforisk. Jag hade kunnat stå där hur länge som helst. Jag tror till och med att jag blundade någon gång och drömde att jag sprang vid havet. Jag var så lycklig. Just där och då med mig själv. Och då tändes ett litet hopp djupt inom mig. Processen med läkare har tagit en nystart. Jag har äntligen träffat en läkare som vet vad felet är - det är inte allvarligt och går att lösa. Jag har käkat tabletter en månad för att se om det hjälpte. Det har det inte gjort. Då sa hon att vi fixar operation. Jag hade kunnat kyssa henne. Det är en bit kvar. Men tänk om jag kan få känslan genom crosstrainer under tiden, det hade gjort mig uppriktigt sagt skitglad.
 
:)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0