Tillfälligheten

För ett och ett halvt år sen hände något med mitt knä på jobbet. Plötsligt gjorde det ont när jag gick eller sprang eller övade stridsförflyttningar. Jag var under en grundutbildning och då är man stark och visar prov på pannben om man biter ihop och gör vad man förväntas trots att det gör ont. Smärta är vekhet som lämnar kroppen och så vidare. Jag gick nog lite emot normen där. Jag anmälde att knät gjorde ont - som träningsnarkoman och löpare på väg mot Göteborgsvarvet uppskattar du inte ett knä som knakar. Jag blev skickad till läkare och sjukgymnast som inte riktigt visste vad problemet var och därför inte förbjöd mig att delta i fortsatt utbildning. Så det gjorde jag. Vissa gånger gjorde det så ont att jag trodde att varje steg skulle leda till att knät gick av bakåt. Jag gick och grät ofta samtidigt. Jag hoppade på ett ben på gymmet. Jag tog inga löpsteg längre och ställde in Göteborgsvarvet.
 
Efter den perioden så har det gått upp och ner. Blivit bättre och sämre om vartannat. Jag har varit hos olika läkare och sjukgymnaster och röntgat på olika sätt och tränat på olika vis. Jag har skrikit inombords av frustration och jag har gråtit av uppgivenhet. Jag hatar att inte kunna delta och göra mitt yttersta på jobbet, då tappar jag hela meningen med att faktiskt jobba där jag jobbar. Jag hatar att inte kunna springa - jag älskar att springa och det ger mig så mycket glädje - i nuläget kan jag inte ens ta en lång promenad. Jag har försökt ersätta det med andra former av konditionsträning. Jag har cyklat, simmat, trampat på crosstrainers, tränat högintensivt och rott roddmaskin. Inget har gett mig samma lugn i själen.
 
Idag kom tillfälligheten och torkade en tår på min kind. Jag tränade först överkropp på gymmet och sen kände jag för konditionsträning. Jag ställde mig på en crosstrainer och pluggade in lurarna med musik på högsta volym. Först var det tråkigt. Sen blev jag varm. Efter femton minuter kom den - känslan av långdistanslöpning. Jag blev löparlycklig. Jag var trött och varm och irriterad och lycklig och euforisk. Jag hade kunnat stå där hur länge som helst. Jag tror till och med att jag blundade någon gång och drömde att jag sprang vid havet. Jag var så lycklig. Just där och då med mig själv. Och då tändes ett litet hopp djupt inom mig. Processen med läkare har tagit en nystart. Jag har äntligen träffat en läkare som vet vad felet är - det är inte allvarligt och går att lösa. Jag har käkat tabletter en månad för att se om det hjälpte. Det har det inte gjort. Då sa hon att vi fixar operation. Jag hade kunnat kyssa henne. Det är en bit kvar. Men tänk om jag kan få känslan genom crosstrainer under tiden, det hade gjort mig uppriktigt sagt skitglad.
 
:)

semesterpower.

Den här semestern kan vara den bästa hittills i mitt liv. Såhär tre veckor in på ledigheten har jag insett var mitt fokus för den här perioden ligger, och vad jag vill göra och inte göra. Hur jag ska lägga upp mina dagar - vad jag ska tacka ja och nej till. Vad som betyder något för mig, och det är ju faktiskt min ledighet. Inte någon annans.
 
Var mitt fokus ligger? Jag lägger mycket tid på vindsurfingen, det är det nog inte någon som har missat. Jag bor och lever i Fiskebäck, och det har mest bara blivit så. Jag åker helt enkelt aldrig hem därifrån. Jag planerar kanske att åka hem runt klockan 15, men är ändå inte hemma förrän 20. Jag vet knappt vad jag fördriver tiden med. De timmar jag inte plaskar runt som en säl i Fiskebäck så lägger jag mycket tid på att kolla igenom alla reklamblad från mataffärer för att veta vilka sommargodsaker som är billiga just den här veckan. Jag tar inte på mig  mitt armbandsur. Jag vädrar lägenheten ofta och städar. Jag vattnar mina blommor. Jag läser mycket, och numer gärna på engelska. Jag skickar mycket mail. Tar hand om vindsurfingklubben. Ibland så tränar jag, men jag försöker ta hand om mitt skadade knä och det känns som om det är gymmet det inte gillar, så dit går jag inte. Jag skaffar mig blåmärken. Och jag äter hönökaka.
 
Vad som hänt med träningen? Min coach i vindsurfingen har lyckats övertala mig till en ny form av träning genom att ge mig en bok och efter det vara lika övertygande som den bästa politikern på att få mig att inse att det är den här formen av träning jag behöver för att stärka leder och bygga starkaste musklerna som finns. Så jag har börjat  läsa boken och träna enligt den. Och det känns sunt, och som om det kan hjälpa mig med både jobbet och surfingen och livet i allmänhet - och då tycker jag det är fett värt ett försök. Jag ger det något år till att börja med så får vi se om det leder till några framsteg.
 
Vad jag ska göra nu? vika tvätt.
 
 
Fotocred: Staffan Rönnefors www.3bilder.se
 

semester igen!

Det är sommar nu. Och jag har semester. Jag har haft semester i fem dagar av mina planerade sextiotre. Det är inte direkt så att jag har någon särskild semesterstresskänsla just nu om man säger så. Jag kommer hinna göra allt jag vill och lite till. Jag har inte planerat någonting mer än att jag ska på två eller tre surfcamps, och så ska jag surfa så mycket det bara går. Hela tiden, gärna varje dag. Än så länge har jag hunnit spendera 16h på vattnet.
 
Och jag ska äta gott, väldigt mycket vattenmelon har jag planerat. Jag älskar att ha semester. Något brutalt mycket. Det där att vakna på morgonen och veta att jag själv planerar varje minut av min dag, och att inga måsten kan förstöra det för mig. Att jag inte behöver vara en viss tid på en viss plats och att jag inte kan få spontant jobba över in på min fritid. Den här veckan har jag förutom att jag hunnit surfa 16h också hunnit åka en dagstur till Ullared, äta plockgodis, bränna mig i hela ansiktet, spräcka läppen, ätit ungefär 2kg vattenmelon, gymmat några gånger, ätit hotellfrukost, myst en kväll i Slottsskogen, grillat i Fiskebäck och häng väldigt mycket med goda vänner(insåg just att varannan punkt hade med mat att göra). Och jag har inte stressat en enda stund. Jag lyckades gå in lite i en vägg där i typ juni. Jävlar. Vad det small. Och jag kände inte riktigt igen mig själv. Jag var stressad och lättirriterad och ledsen samtidigt. Och då trivs jag inte. Jag vill vara glad - och nu är jag det igen. Fullpowerhappy.
 
Och nästa vecka kommer min familj hit. Jag har inte träffat dem sen i påskas. Tiden går så himla fort, och utan att jag vet det så saknar jag dem. Vi pratar väldigt mycket i telefon - men nu har de varit utomlands en vecka och jag märker att jag behöver dem.
 
Det har varit en tung vår, på många sätt. Men nu är sommaren här.
 
:)
 

RSS 2.0