Hemma? Vad är det?

Vi har fortfarande ingen vind. Igår gick det dock att surfa så då tränade jag lightwind i typ tre timmar. Sen lånade vi kajaker och paddlade till ett ställe utanför revet som heter blue hole för att snorkla. Min handled som jag skadade två veckor innan jag åkte hit är helt jävla paj nu. När jag vaknade igår så gjorde den ont. Jag kanske hade sovit dåligt. Men den slutar inte göra ont. Ofantligt dåligt. Sen efter surfande och paddlande så kan jag knappt röra den. Irriterande. 

Jag pratar engelska i sömnen. Men nu har det kommit en sjukt duktig surftjej hit som är från Norge. Så jag har pratat lite svenska med henne. Men det känns jättekonstigt att höra mig själv prata svenska. 
Jag har dessutom slutat tänka på hemma. Allting känns så avlägset. Att vakna av en väckarklocka, handla mat, jobba, gå till gymmet, behöva knyta skorna och ha på mig långbyxor, titta på klockan, tvätta kläder. Men tiden kryper mot fredag - jag måste väl ta tag i mitt liv igen. 





Ingen vind...

Igår morse hittade Carlotta en ödla i sin necessär. Hon var skräckslagen och ville att jag skulle ta ut den. Men hennes rädsla liksom smittade mig och jag blev helt tjejigt rädd för den där ödlan som låg där ihoprullad. Så jag gick för att hämta Pablo. En av killarna som jobbar här på hostellet. Han tog helt simpelt tag i den med fingrarna och kastade ut den. Vi skrek och han skrattade. 
- det var en av gårdagens stora händelser som avvek från det normala. 

Och jag lärde killarna på stranden hur de ska utveckla sina pullups. För jag menar - de kan göra pullups sovande. Jag kände att de behövde lite utmaning. Så plötsligt kunde de bara göra typ tre stycken själva. Hihi. 

I övrigt så är vindprognosen fruktansvärt dålig. De säger att regnsäsongen var dålig och att det bidrar till mycket moln och regn nu, vilket i sin tur bidrar till mycket mindre vind. Min sista vecka här verkar bli superlightwind. Men då får jag väl träna på såna grejer. Tyvärr är det det jag gör hemma. Men jag är väldigt lycklig av att bara vara här, så det gör mig inte så mycket. Mitt enda problem är att jag snart bara har den tråkiga boken kvar. 

Sen Lovisa åkte hem har jag inte yttrat ett ord svenska. Jag är den enda svenskan på den här ön tror jag. Jag pratar engelska till och med när jag pratar med mig själv. 




Och dagarna går!

Idag åkte bergendahl hem härifrån. Det betyder att jag har varit här i ungefär tre veckor och har ungefär två kvar. Sen måste jag sätta mig på planet från paradiset till verkligheten. Jag är rädd för en kulturkrock av något slag. Att jag ska bli lite som förlamad av att inte veta vad jag ska göra eller var jag ska lägga mina tankar. 

Dagarna här är helt olika varandra men de har ändå någon typ av struktur. Jag vaknar av att tuppen gal och att solen lyser in genom takfönstret runt klockan sju. Går och käkar frukost tillsammans med de andra. Trycker i mig allt jag kommer åt - flingor, mackor, ägg, pannkakor, frukt. Tar mitt pick och pack för dagen och sen börjar projektet att ta sig till stranden. Ambitionen var att springa till och från stranden varje dag. Det är bara att erkänna - det händer inte. Så transporten till stranden blir oftast en resa bak på en pickup(förlåt igen, mamma). Anländer. Fixar med kläder. Om vinden funkar blir det en förmiddagssession surfing på 2-3h. Sen käkar jag en macka eller två och en frukt och en kaka och sen sover vi i skuggan några timmar. Oftast tar även vinden lunchrast och återkommer framåt eftermiddagen, så då blir det en session till på vattnet. Sen svidar vi/jag om till löparkläder och springer hem när solen börjar trilla neråt. 
Dusch. Sen middag med alla på hostellet. Vi är olika många hela tiden. Folk kommer och går. Vissa stannar bara några nätter eller veckor och det finns dom som bor här i 3-4månader. Efter middagen är klockan 20. Då skiljer sig dagarna från varandra. Ibland är vi så trötta att vi stupar i säng. Andra kvällar tränar vi eller shottar tequila eller dansar på borden eller sover på stranden och startar en stor eld. Andra sitter vi bara och pratar och äter kakor hela kvällen. Och blir uppätna av myggen. 

Och så går dagarna. En efter en. Jag skrattar högt och tänker inte så mycket på livet hemma. Jag saknar egentligen ingenting förutom vänner, familjen och keso. Och gymmet. Det är så enkelt att vara här. 

Nu börjar klockan närma sig 20 och eftersom igår var en sån där kväll med mycket tequila och vin och dans så börjar tröttheten ta ut sin rätt. Det är nog ändå dags att sova? 







En kort uppdatering från big B

I något svagt ögonblick sa jag att "jag ska försöka blogga ganska mycket när jag är i Bonaire". Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag tror det är tio dagar sen vi åkte hemifrån nu. Jag har tappat uppfattningen lite om vad klockan är och vilken dag det är. Det är nog det som kan känneteckna den här ön mest - det totala lugnet. Jag har inte sett en stressad människa en enda gång sen jag kom hit. Alla tar dagen som den kommer hela tiden. Jag tänkte att jag faller in i det mönstret jag med. 

Jag har lärt mig plana mycket bättre än jag gjorde innan. Vilket är en stor fördel då de liksom är det du ska göra hela tiden helst. Och så övar jag på tricket jag vill lära mig. Och ramlar. Och ramlar. Och ramlar. Och sen lyckas jag en halv gång och är lycklig hela dagen. 

Det är något otroligt varmt i vattnet. När jag surfat har jag sett en hel massa sköldpaddor och igår såg jag en stingrocka som var en halvmeter i diameter. En meter ifrån mig. Det är en så konstig värld. Konstig men fantastisk. 

Jag vill inte åka hem. 




RSS 2.0