Hemkommen och bitter

Nu har jag varit hemma i tre veckor. Eller hemma är väl att ta i. Jag har varit i Sverige. Vi jobbade en vecka i Göteborg sen åkte vi upp till Stockholm med jobbet. Jag lyckades dock få halsfluss så jag fick åka hem någon dag tidigt för att käka penicillin och marabou mjölkchoklad. Jag har tappat livsgnistan lite tror jag. Det är kul att vara hemma igen och träffa alla kompisarna och hänga på gymmet och sådär. Men det fattas något väldigt stort. Varje dag längtar jag till sommaren. Till Fiskebäck och vindsurfingen och juniorfreestylen.
Igår när jag låg hemma i min soffa och kurerade mig från sjukdomen så tittade jag en gång till på dokumentären "children of the wind". Jag köpte den på Bonaire. Den handlar om några killar därifrån, inte vilka som helst, världsmästarna i freestyle. Och hur de tagit sig uppåt. Igår la jag märke till en ny replik. En kille där nere som är inflyttad är inspelad när han var kanske 15 och han säger att "När jag såg dom segla, så insåg jag hur mycket jag älskar vindsurfing". Och jag tror det var lite så för mig också. Jag visste inte riktigt hur mycket vindsurfing betydde för mig innan jag åkte dit. Och såg alla andra. Och upplevde och träffade alla. Innan jag andades den ljuva luften. Jag vet inte om jag kanske hittade mig själv. Tjugofyraochetthalvtårgammal.
 
Här hemma känner jag mig som en urvriden disktrasa.
 
Jag försöker verkligen motarbeta det. Vara positiv och allt jag vill och bör. Men det går inte. Jag känner mig tom och rastlös och hungrig efter mer. Varje dag smider jag planer för hur och när jag ska ta mig tillbaka. Ibland är jag till och med så drastisk att jag kollar vad flyget senare i eftermiddag kostar. Det kanske är en övergångsperiod. När disktrasan torkar och slutar lukta illa så kanske det blir enklare att leva. Jag får väl hoppas det. För just nu så är gråskalan i Sverige inte särskilt upplyftande.
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0