Jag har tydligen fyllt tjugofyra. Bara sådär.

Jag fyllde tjugofyra i söndags. Så idag skulle man väl kunna säga att jag är tjugofyra år och tre dagar. Ungefär. Jag tänker inte ljuga. Mitt tjugofjärde år var ganska tufft. Jag har spillt många tårar. Många säkert helt i onödan, men också många bekräftade. Och det gör mig lite ledsen. Men samtidigt har det nog en ganska naturlig anledning. Jag tog mitt liv och vände det som man vänder en pannkaka. Utan att veta om andra sidan var gyllenbrun eller svart. Och den visade sig faktiskt vara lite bränd i kanterna. Några tuggor har smakat riktigt illa. Några tuggor var helt okej om jag dränkte dem i sylt. Och några tuggor var fantastiskt perfekta. De beska tuggorna har stundtals gjort mig ganska bitter och negativ som människa. En viss hopplöshet har faktiskt infunnit sig några perioder. Och det gör mig fruktansvärt irriterad på mig själv, då jag inte vill bete mig sådär. Jag vill inte bry mig, just för att jag själv mår dåligt av det i längden. Men det är mycket som har påverkat mig otroligt negativt. Det har utvecklat mig, javisst, men jag är osäker på om det är i rätt riktning. Eller fel.
 
Jag har blivit lite mer modig det senaste året. Vågar ta för mig. Är inte riktigt lika rädd för konsekvenserna av att jag säger något som för de om jag inte säger något. Vågar öppna mig. Berätta att jag är orolig. Att jag har prestationsångest och att den fasad jag ofta bygger upp om att jag står stadigt faktiskt ofta är just en fasad.
 
Jag har sprungit i mål på märkesprovet. Jag har käkat croissanter i Paris. Jag har skadat mitt knä åt helvete. Jag har lärt mig äta keso. Jag har dragit tårna genom sanden på stranden i Portugal. Jag har druckit sangria i Barcelona. Jag har blivit faster. Jag har hatat. Och jag har älskat. Jag har gjort en halv Volcano. Jag har berättat för min pappa att hunden blev ful när han klippte den. Jag har klarat att göra åtta chins. Jag har kokat äppelmos. Jag har haft migrän. Jag har insett att mina vänner verkligen är min andra familj. Jag har saknat.
 
Den här veckan har vi börjat en ny utbildning på jobbet. Den har tänt min glöd igen. Jag var livrädd i söndags och ångesten höll på att sakta äta upp mig inifrån. Jag ville dö. På riktigt. Jag hade så jävla ont i magen och själen på samma gång att jag trodde jag skulle gå av på mitten. Men jag somnade och vaknade och plötsligt var det måndag. Och allting började. Och jag vill verkligen att det ska gå hela vägen in i mål - men då måste knähelvetet hålla och den vinsten vågar jag inte ta ut i förskott. Om knäguden bara visste hur mycket jag vill ha och behöver ett knä som slutar vara sönder. Om det inte blir bra på riktigt snart så får jag till slut säga upp mig. Och hur mycket jag än klagar på jobbet så är det en händelse som skulle vara fruktansvärd. Gnäller gör jag lite för gnällandets skull. Men jag älskar uppgiften, inifrån och ut.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0