Ochsåvardetmeddet.

I mitt senaste inlägg skrev jag om en ny utbildning som fick mina arbetsdagar att blomstra. Min oro över att knät inte skulle hålla visade sig vara i onödan. Knät höll mycket mer än jag trodde. Jag presterade som bara den utefter mina förutsättningar. Kändes det som. Jag lärde mig saker och trodde jag nådde upp till kraven. Men det visade sig att instruktörerna på kursen var av en annan uppfattning och efter två veckor avskiljdes jag från utbildningen. Då blev jag knäckt. Det kändes fruktansvärt. På riktigt. De högg med stora vassa rabieshuggtänder i mitt självförtroende. Min fysiska status var inte tillräcklig. Om det gjorde ont i själen att höra, för någon som lägger ner hela sitt liv på träningen? Såinåttahelveteont. Allvarligt. Jag grät utan hejd. Det gick inte. Jag satt i fosterställning på en stol i trä och hulkade och kände mig så fruktansvärt värdelös och otillräcklig. Att misslyckas redan innan jag börjat. Fyfan. Alltså. Jag kunde ta på smärtan med mina bara händer. 

Jag hittade en bok häromdagen. Den heter "Bryt ihop, och kom igen". Så. Jag har slutat gråta nu.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0