Drömmar. Ja, bokstavligen.

På hösten får jag alltid en förkärlek till att sova. Jag tror inte jag är direkt ensam om känslan. Jag blir trött av mörkret och det är min viloårstid. Under sommarhalvåret är jag nästan aldrig stilla. Jag är alltid på väg nånstans för att göra någonting. Jag ska träna här eller där eller vindsurfa eller gå på picknick eller på cykelutflykt. Men på hösten så vilar jag. Jag käkar bra mat och tränar bra, sen ligger jag still och sover gärna. Jag sover gärna för jag drömmer gärna. Jag är en kreativ drömmare. I mina drömmar klättrar jag i brinnande fartyg eller slåss med grodmän som tar över fiskebäck eller så kysser jag mitt livs kärlek. Jag vaknar ofta och tror att jag vad jag drömt är verklighet. Ibland är det bra, ibland är det dåligt. Ibland vaknar jag genomsvettig och av att jag blött ner hela lakanet. Men då minns jag aldrig vad jag drömt. 

Jag har alltid drömt mycket. När jag gick i gymnasiet skrev jag drömdagbok. Efter ett tag hjälpte drömdagboken mig att styra mina drömmar. Den hjälpte mig att drömma om viktiga beslut. Det är inget jag direkt känner att jag har tid med nu.

I gymnasiet skrev jag generellt väldigt mycket. Och de drömmar jag skrev ner då, de minns jag än idag. Jag vaknade ofta mitt i natten och skrev, övertygad om att det var uppsåtet till mitt stora genombrott som författare jag drömt. När jag vaknade och läste anteckningarna på små lappar bredvid sängen så undrade jag var jag hämtat min hjärna. Så dåligt var det. 

Så. Nu tänkte jag sova. 

Bloggande

Jag tycker att det är svårt att blogga. Egentligen är jag en person som det borde vara lätt för, jag älskar att skriva. Dessutom är jag ofta fylld av känslor som jag helt säkert skulle kunna beskriva i ord. Fast jag ställer mig allt för ofta frågan vem jag egentligen skriver för. Jag tror att jag egentligen faktiskt skriver för mig själv. Men att jag vissa gånger skriver för att slippa prata. Slippa förklara. Särskilt om saker som gör ont. Då kan jag tycka att det är skönt att skriva om det och sen låta vänner läsa. Istället för att jag ska behöva sitta där och prata om något som bara gör kinderna våta. Jag gråter dock inte särskilt ofta längre. Det är som om jag glömt att alternativet finns. Sen semestern har jag gråtit fyra gånger tror jag. Och då utan hejd. Men det behövdes väl antar jag. 

Angående bloggar och bloggande så kan jag tycka att det är kul att läsa om människors vardag. Vad de äter för mat och vad deras barn hittat på för bus. Men jag kan inte skriva om vad jag själv äter till exempel. Då känner jag mig inte hel. Det är väl ännu ett bevis på att vi människor är olika. Jag är en person av text. Vilket också gör att det inte är många som läser min blogg, just för att man behöver läsa. 

Jag ska ändå försöka skriva oftare nu. För jag tycker det är intressant att gå tillbaka och återuppleva hur jag känner. Att ta på smärtan eller glädjen. Att känna det en gång till. 

Alla helgons dag.

Jag har förlorat två människor ur mitt liv genom död. Den ena var morfar. Det var inte särskilt dramatiskt mer än att det var en sorg som drabbade hela familjen. Han hade passerat åttio år och var sjuk. Han plågades. Och mormor plågades av hans plågor. Tänk att se sin livskamrat lida något så fruktansvärt. När han gick ur tiden så kände jag att han tog ett naturligt steg, och att det är svårt att vara en så fin människa som han var, jag hoppas att jag träffar honom igen när min tid är inne. Jag hoppas att han ser och känner med mormor där han är nu. Att han gläds åt hennes liv nu och väntar på henne. 

Den andra personen slitits ifrån mig är Sebastian. Det är svårare att skriva om honom. Det är också därför jag gjort det så många gånger. Sebastian var några år äldre än mig och en otroligt fantastisk människa. Det var han själv hand i hand med psykisk sjukdom och en besegrad cancer som valde att ta sitt liv. Anledningen att det påverkade mig så mycket är nog för att han lämnade mig i spillror och med en tvekan på vad som egentligen faktiskt var meningsfullt. Det var 7,5 år sen han hängde sig på nyårsafton. Det är först nu jag inser att det som är meningsfullt på riktigt, det är att aldrig fastna i det som får mig att må dåligt. Att aktivt jobba för att vakna glad. 

Idag är det alla helgons dag. Morfar och Sebastian är mina helgon. Jag älskade dem och jag älskar dem. 



RSS 2.0