När du spyr, då har du hälften kvar

Jag har inte uppdaterat här på ett tag. Mest för att jag har haft så otroligt mycket att göra om dagarna så det har fallit i glömska och prioriterats bort. Under ungefär en månads tid gick jag även runt med en ångest som pressade mina axlar ner i avgrunden. Jag mådde verkligen fysiskt dåligt och var ofta tvungen att dra mig själv ur sängen på morgonen. Det var ångest inför märkesprovet vi skulle ha på jobbet. Vi hade under det senaste halvåret lovats en död i förtid under veckan som skulle komma och det skapade en klump i halsen. Och något som kanske var rädsla eller i alla fall en känsla av otillräcklighet la sig över mig som person och mitt och mina kollegors liv och självkänsla. 

Förra måndagen ringde väckarklockan och skrek högt och ljudligt att dagen D var här. Den överrumplade mig inte på något plan. Jag hade som sagt inte tänkt på något annat under den senaste månaden. Jag gick upp onödigt tidigt och tog en rejäl dusch utan att blöta ner de tejpade fötterna. Sen tryckte jag i mig en så stor frukost jag mäktade med, det ryktades om att kaloriintaget de närmsta dagarna skulle ligga på underskott. Jag knöt skorna och tog mig till jobbet.

Resten av veckan är lite som ett minne från en vacker och samtidigt fruktansvärd fylla. Vissa dagar och stunder minns jag som en klar och daggdränkt majmorgon, andra tidsperioder är mer som grötig dimma med en illamående känsla i maggropen. Det som förvånar mig är mitt konstanta fokus. När övningen avbröts och jag tog Majoren i hand så kom den civila verkligheten ikapp mig. Jag kände. Och jag tänkte. Jag var närvarande. Jag insåg där och då att jag under de senaste dygnen kopplat bort allt som inte hade med övningen att göra. Energin kanske inte räckte till att fokusera på annat än det jag gjorde just för stunden. Sa de att jag skulle gå, då gick jag. Sa de att jag skulle springa, så sprang jag. Sa de att jag skulle dricka vatten, så drack jag. Och min kropp skrek av smärta. Och längs kinderna rann mina tårar. När jag trodde att det inte kunde bli värre, så blev det värre. Och när jag trodde min rygg skulle gå av, på riktigt, så var det någon som gav mig en klapp på axeln. Någon som med plågad blick av egen smärta psykiskt tog mig i handen och gav mig ett halvhjärtat leende med äkta övertygelse som sa "vi klarar det här, tillsammans, du bryter fan inte nu".
Du bryter fan inte nu. I helvete heller. Hälften sitter i huvudet. Och resten i kroppen. Och om kroppen klarar så jävla mycket - då gör huvudet det också. När du spyr, då har du hälften kvar. Jag var väldigt nära att kräkas upp hela jävla livet där och då, men jag gjorde det inte. Och det betyder att jag har ännu mer att ge.

Det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Och jag vill utan tvekan göra det igen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0