Semestertider

Jag har precis börjat mitt livs andra betalda semester. Första egentliga dagen är imorgon. För då är helgen slut. Och då har jag redan varit ledig i tre dagar och hunnit lämna arbetsplatsen bakom mig. 

Jag behöver den här ledigheten. Det är så mycket skit som tynger mig. Och nej det är inte jobbet som tynger, egentligen. Men jag har vandrat runt i grönkläder utan riktig ledighet i 1,5 år nu. Varje dag har inneburit utbildning och krav. Så jävla mycket krav. Det har varit uttalade och nerskrivna krav, men också de som väger tyngre - normerna. De psykiskt satts kraven som du förväntas nå upp till. Det handlar om hur mycket munhugg du klarar av. Vid vilken grad av smärta du gnäller. Hur du blir mot dina kamrater när du inte fått käka och sova på några dagar och hela kroppen smärtar av att bara finnas till. Hur mycket snabbare än de faktiska kraven du springer. Det är krav som väger tyngre än de på papper. För de på papper är det som gör att du kommer in, får en plats. Men de som behåller platsen och bär hatten med stolthet, det är de som är bäst. Och de som är bäst, presterar långt över kraven. Om jag kommer lyckas behålla min plats eller om jag får vända på klacken och gå? Det är en av mina största rädslor. Min plats är inte gjuten i sten. Jag svettas varje dag för att få vara kvar. Och vissa dagar är jag omotiverad. Det händer att kollegor vräker ur sig saker utan att tänka, även jag själv. Och då tappar jag lusten och engagemanget kanske för en eftermiddag. 

Kraven är en stor del av anledningen att jag jobbar där. De är min värsta fiende, men också vän. För de tvingar mig att utmana mig själv. Varje dag. Och känslan när jag vinner över mig själv, och icketron på mig själv, det finns inget som slår den.

Men nu behöver jag en sommar i Fiskebäck. 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0