Semestertider

Jag har precis börjat mitt livs andra betalda semester. Första egentliga dagen är imorgon. För då är helgen slut. Och då har jag redan varit ledig i tre dagar och hunnit lämna arbetsplatsen bakom mig. 

Jag behöver den här ledigheten. Det är så mycket skit som tynger mig. Och nej det är inte jobbet som tynger, egentligen. Men jag har vandrat runt i grönkläder utan riktig ledighet i 1,5 år nu. Varje dag har inneburit utbildning och krav. Så jävla mycket krav. Det har varit uttalade och nerskrivna krav, men också de som väger tyngre - normerna. De psykiskt satts kraven som du förväntas nå upp till. Det handlar om hur mycket munhugg du klarar av. Vid vilken grad av smärta du gnäller. Hur du blir mot dina kamrater när du inte fått käka och sova på några dagar och hela kroppen smärtar av att bara finnas till. Hur mycket snabbare än de faktiska kraven du springer. Det är krav som väger tyngre än de på papper. För de på papper är det som gör att du kommer in, får en plats. Men de som behåller platsen och bär hatten med stolthet, det är de som är bäst. Och de som är bäst, presterar långt över kraven. Om jag kommer lyckas behålla min plats eller om jag får vända på klacken och gå? Det är en av mina största rädslor. Min plats är inte gjuten i sten. Jag svettas varje dag för att få vara kvar. Och vissa dagar är jag omotiverad. Det händer att kollegor vräker ur sig saker utan att tänka, även jag själv. Och då tappar jag lusten och engagemanget kanske för en eftermiddag. 

Kraven är en stor del av anledningen att jag jobbar där. De är min värsta fiende, men också vän. För de tvingar mig att utmana mig själv. Varje dag. Och känslan när jag vinner över mig själv, och icketron på mig själv, det finns inget som slår den.

Men nu behöver jag en sommar i Fiskebäck. 

 

Påminn mig

Jag har vindsurfat för första gången sen i november. Visserligen doppade jag seglet en gång i våras mest för att jag hade abstinens och var tvungen att prova min nya utrustning. Men det var en fruktansvärd upplevelse. Jag låg mest i vattnet och frös och plågades. 

Idag var det annorlunda. Idag var det som det brukar vara, känslan av att "här hör jag hemma" infann sig. Och jag ber er nu. Att nästa gång när det blåser perfekt men regnet piskar som fan och det bara är runt 10grader ute och jag tvekar på om jag pallar ta mig ut. Då ber jag er att påminna mig om hur mycket jag faktiskt älskar det. Hur lycklig jag är när brädan glider genom vågorna i en hastighet som gör mig livrädd. Påminn mig om hur mycket jag uppskattar känslan av den fruktansvärda pumpen i armarna  som alltid kommer som en bekräftan på att jag struntat i att värma upp musklerna. Påminn mig om hur jag älskar att återvinna kontrollen över utrustningen efter att ha tappat den fullständigt. Påminn mig om hur jag älskar att frysa resten av dagen och känna havets hunger äta upp mig inifrån för att jag aldrig hinner handla tillräckligt med mat. 

För det är såhär jag vill leva, jag glömmer det bara ibland. 

Jävla fitta.

Det är sällan jag blir arg på byråkrati och samhället. Jag orkar liksom inte bry mig. Men när det behandlar människor i min närhet utan någon som helst medmänsklig respekt och beter sig som skit. Då blir jag förbannad. Förbannad och uppriktigt sårad.
 
Jag har en storebror. Han heter Niklas. Han är 25 år gammal, högt utbildad socionom som hankar sig fram med jobb på olika behandlingshem och brinner för sitt yrke. Han är sen gymnasiet väldigt intresserad av och duktig på musik. Han spelar gitarr som en gud och älskar att sjunga. Han skriver egna låtar. Han är även djupt intresserad av att måla. Han målar väldigt vackra tavlor som betyder mycket för honom. Det är mycket ljust, men också  mycket mörkt. Och ofta ljust som möter mörkt.Jag och Nicke har ingen sån där egentlig kompisrelation som vissa syskon har. Det har alltid varit fullt krig när vi setts och det är det ofta fortfarande. Jag älskar honom. Jag älskar hans sätt att lägga honung i sitt te och jag älskar hur han biter på skeden när han käkar fil med flingor och jag älskar hur han skrattar till Mr Bean och hur arg han blir när jag stör honom genom att påkalla hans uppmärksamhet när han fokuserar på något. Jag älskar honom innerligt och vill inte att något ont ska hända honom, såsom jag hoppas att de flesta känner för sina bröder.
 
Han bor i en väldigt väldigt liten by i småland men sin storlek till trots känner ni nog till den, Mariannelund. Han flyttade dit själv för några år sen på grund av jobb. Sin fina utbildning till trots sökte han jobb väldigt länge och när han fick napp var det bara att flytta. Eftersom han är troende sökte han sig till kyrkan när han flyttat dit. Han träffade många vänner där och en dag mötte han någon som kramade hans hjärta. Min bror är väldigt sårbar. Han kan bli väldigt ledsen. Men han mötte Nina, och jag har aldrig sett honom se på henne med tyngd i ögonen. Hans smilgropar är alltid där när han är med henne. De blev tillsammans. Hon älskar också att måla och de har fyllt hans lilla lägenhet med tavlor på alla väggar och det står dukar i drivor på hela golvet. Så mycket färg och kreativitet överallt.
 
Årstider passerade och Nina presenterades för hela familjen, och släkten och vi lärde känna henne. Hon är en väldigt godhjärtad och glad person, som brinner för kyrkan, konsten, familjen och hennes hjärta klappar för min bror. I höstas förenades de inför Gud när de gick fram till altaret och lovade varandra livslång trohet. Eftersom de inte har mycket pengar blev bröllopsresan en helg på ett hotell i Jönköping och festen en stor fika i kyrkan. Men man kunde ta på lyckan de kände och inget öga lämnades torrt. Kärleken lyste om dem. Vid julhelgen ungefär två månader efter bröllopet smög det fram att Nina väntade deras barn. Inuti henne växte ett liv. Jag blev så väldigt glad för Nickes och hennes skull. Vi firade med alkoholfri glögg och paradischoklad.
 
Jag hade varit så glad istället för arg om historien enbart var den jag beskrivit. Men det finns en utelämnad detalj. Nina kommer från Iran. Och hon har konverterat till kristendomen. Hon har varit i Sverige i ungefär fem år, talar bra svenska och har studerat flitigt sen hon kom hit. Men hon får inget uppehållstillstånd. Hon har överklagat alla avslag på asylsökan och har därför aldrig varit här olagligt. Alla år i Sverige, ett halvt decennium, har hon kämpat för att få stanna innanför rikets gränser. Hon vet att om hon åker tillbaka till Iran kommer hon aldrig komma tillbaka till Sverige och Niklas. Hon kommer dödas. Hon har bott och levt här, hon har anpassat sig till samhället och skaffat sig ett liv. Hon bidrar i kyrkan helt gratis hela tiden. Hon vill söka jobb, men kan inte. Hon vill studera på riktigt, men får inte. Det enda hon får är avslag. Nu är hon gift. Och hon är gravid i sjunde månaden. För någon månad fick hon åter igen ett avslag. Ett brev där det stod att hon inte är välkommen i det här landet.
 
Jag känner mig ganska värdelös. Jag kan inte göra något för att hon ska få stanna. Och det gör så ont i mig. Och om det gör så ont i mig, hur ont gör det då inte i min bror, som jag älskar så innerligt, som älskar henne så innerligt. Han sitter nu i dagarna och skriver en överklagan personligen till EU-domstolen. Han låter ingen annan skriva överklagan längre.
 
Jag pratade med min pappa i telefon i kvällen. Senaste nytt. Nina hade pratat med sin handläggare hos polisen. Och hon hade utan att slå in sanningen i silkespapper sagt att "Det gör ingen skillnad om du överklagar, så fort barnet är fött kan jag skicka ut dig härifrån".
Hur fan kan man göra så mot en människa? Nina grät i ett dygn. Och vem fan som helst förstår ju att hon fortfarande gråter. Tårarna råkar väl bara ta slut. Hon är gravid och ska föda sitt första barn om två månader. Och en polis ser henne i ögonen och säger att så fort ditt älskade och efterlängtade barn är fött. Så ska jag slita både det och din man ifrån dig och sätta dig på ett flygplan. Ett flygplan som ska ta dig till ett land där du med största sannolikhet riskerar att dödas. Till ett land där man fortfarande stenar kvinnor till döds. Och jag tror inte på dig. Din tro på Gud är inte äkta och du ljuger. Och så fort ditt barn är fött, så kan jag förstöra hela ditt liv. Ännu mer.
 
Jag är så arg, och så ledsen. Och jag kan inte förstå. Den här hemska hemska sagan måste få ett lyckligt slut.
 

RSS 2.0