Run Forrest, run!

Redo för 16km. Minusgraderna kan ju gå och ta sig någonstans för här kommer jag!


Dag10 - min tro

Jag känner mig fördomsfull när jag direkt tolkade den här rubriken religiöst. Som om man inte skulle kunna tro något om man inte praktiserade religion. Sen kom jag fram till att det kändes lite instängt. Som om jag kanske levde i en bubbla där gamla sanningar bekräftades. Men jag tror ju, utan att vara religiös. Utan att tro på något egentligen särskilt övernaturligt så tror jag. Jag vet inte vad jag tror och varför och hur det över huvud taget kanske egentligen påverkar mig. Men jag tror. Vissa dagar tror jag helt och fullt och fast att jag gör rätt och riktiga val i mitt liv och vissa dagar så tror jag att jag är ute på väldigt hal is och går med skor utan grepp. De dagarna vet jag inom mig att det är en bättre dag imorgon. Att det svarta kommer bli vitt igen. Det kanske är så min tro funkar. Jag tror inte på någon, utan på något. Jag tror på att det alltid kommer bli bra igen. Att det antingen är svart eller vitt och att inget av det egentligen är farligt, bara jag kommer ihåg att tro att det alltid kommer bli bra igen.
 
Och varför ska jag då låta osynliga tårar hitta vägen längs mina kinder?

Tjugohundratretton.

Tjugohundratretton. Jag smakar på ordet. På årtalet. Försöker sätta bokstäver till hur det har påverkat mig. Vad det betyder för mig. Det är svårt. Ett år är ganska lång tid, och tjugohundratretton har jag upplevt väldigt mycket. Kort sammanfattat så har jag gjort grundläggande militär utbildning, kompletterande militär utbildning, sagt upp mig från min heltid på Friskis&Svettis, jobbat som instruktör på förberedande militär utbildning och sen tagit anställning som soldat och påbörjat fortsatt soldatutbildning och grundkurs amfibie. Jag har gått i kängor de flesta av mina vakna timmar och sovit utomhus fler nätter än något annat år och tänt fler eldar än under hela mitt liv. Jag har skrattat. Jag har skrattat av glädje och av trötthet och av smärta och för att jag inte hade något bättre för mig. Och jag har gråtit. Jag har gråtit för att kunna gå vidare.
 
Jag har utvecklats det här året. Som fan. Själv tycker jag det är både positivt och negativt. Jag har lärt mig att inte acceptera skit om jag inte förtjänar den. Jag har även lärt mig ta skit när jag behöver det och när jag förtjänar den. Men jag har tappat lite av min naivitet, och det är tråkigt. Samtidigt så tror jag att jag har gjort det många drömmer om, jag tror att jag har hittat mig själv. Och med det menar jag inte mig som har en roll i försvarsmakten, utan mig som person. Sen hur jag är, det vet jag inte, men jag tror jag vet vem jag är. Jag vet att även om jag har ångest inför något så ska jag inte backa ur, för det är väldigt sällan någonting blir dåligt. Jag vet, att det mesta har ett slut. På både gott och ont.
 
Jag har utvecklats det här året, och jag älskar det. Jag har mött den starka sanna kärlek som äkta vänskap kan ge. Jag har känt känslan om och om igen hur man kan skapa något som känns som en familj utan blodsband. Där jag vet, där jag vet att andra människor skulle ställa sig bakom mig i alla lägen. Jag har tagit på mig ansvar för uppgifter, och löst dem utan problem. Jag har imponerats av medmänniskor. Och jag har imponerat på vissa.
 
Tjugohundratretton har tagit blod, svett och tårar ifrån mig. Men också gett mig glädje, mod och jävlaranamma.
 

RSS 2.0