Nu fan.

Hjälm på och lycka till - in i kaklet


Hjälm på - och lycka till!

Jag har bestämt mig för att det här inlägget inte ska få någon bild. Jag tycker ju om att måla med ord. Att skrika med vokaler och konsonanter och slänga starka adjektiv med bläck på papper. Jag skulle vilja skriva på riktigt oftare. Jag skulle vilja beskriva mina känslor. Nu har jag oftast så lite tid att jag knappt hinner känna, än mindre sätta ord på vad jag känner. Det rinner mest av mig. Gåseffekten. Som droppar på fjädrar. Sen plötsligt kommer jag på mig själv när vreden gör att naglarna gräver gropar i vaderna. Eller när pingisbollsstora tårar rullar nerför mina kinder. Eller när mungiporna liksom snuddar vid öronen av glädje. Och egentligen har jag inte hunnit känna, alls. Jag kan erkänna att jag inte är särskilt bitter över den vetskapen dock. Som sagt, jag tycker inte om när utomstående faktorer som känslor påverkar mig. Just eftersom att när jag har tid, så blir jag så väldigt påverkad av allt. Det må vara en liten känsla, och ändå låter jag den ofta ta så väldigt stor plats. Det är inte många känslor som inte lyckas slå omkull mig.
 
Jag tycker jag skriver det jämt, men nu gör jag det igen; Just nu så händer det väldigt mycket. Jag utmanas ständigt. Jag hatar det. Och älskar det. Det är så fruktansvärt jobbigt - men det får mig att växa. Och jag trivs bättre med mig själv, och min person, ju mer jag utmanas. Jag uppskattar verkligen inte klumpen i magen och oron i tankarna innan jag ska ta mig för något jag aldrig gjort förut. Men jag kan inte smita. Inte från något. Det är det Försvarsmakten ger mig till skillnad från civila uppdrag - jag kan inte smita. Jag kan inte lämna över psykiskt jobbiga uppgifter på mina kollegor och vänner. Jag måste lösa och genomföra uppgifterna jag får själv. Annars kan jag ju packa min väska, lämna in uniformen och gå. För då klarar jag inte min uppgift och då platsar jag inte. Jag måste genomföra det jag tar mig för. Och det är nog det som har gjort att det här året har gett mig så mycket. Jag har tvingats möta mina farhågor. Jag har inte kunnat bädda ner mig i självömkan, satt på mig offerkoftan och lämnat över ångestladdade moment och uppgifter till andra. Jag har varit tvungen att ta ångesten i handen och lösa problemet. Och det har fått mig att växa.
 
Imorgon ska jag göra tester för ett jobb. Det är ett jobb jag vill ha såpass mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska göra om jag inte får det. Det som gnager i mig nu är att om jag inte klarar testerna och inte ger rätt intryck på intervjun så är det nästan kört, som om jag aldrig kommer ha en chans att få det jobbet - för jag inte platsar. Och om jag inte platsar, så bör jag inte heller få jobbet, såklart. Men jag vill. Jag vill så väldigt väldigt mycket. Jag kan inte beskriva det bättre. Hela min kropp krampar av vilja.
 
Det finns inget annat än att ge allt. Och mer.
 

Jomenvisst.

Om ni bara visste hur trött jag är nu. Jag sitter på jobbet och planerar övningar. Jag jobbar dygn och det är bara jag kvar på bygget bland alla elever. Jag måste sysselsätta mig. Jag har planerat att göra färdigt den här övningsplanen och sen ska jag traska ner i källaren och organisera lite materiel som är i total oordning.

Hur jag mår? Behöver jag verkligen berätta så triviala ting? Behöver jag skriva om känslor och bli djup i varje inlägg? Det kanske jag måste. Det kanske är det som är jag. En massa prat och tusen känslor. En massa prat och inneboende slagsmål. Eller kanske jag bara är en massa prat. Och jo, visst mår jag bra. Visst tickar livets klocka vidare och jag kan inte säga att jag misstrivs särskilt mycket. Ibland känner jag mig aningen motarbetad och missförstådd, men allt som oftast är det mesta klockrent och utan problem.
Fast inte alltid. Förstås.


RSS 2.0