Dag2 - min första kärlek

Förra gången jag gjorde den här följetongen presenterade jag er för Mikael. Tioåringen med sommarblekt hår som fick mina sexårsknän att vekna. Han var min första kärlek och vi hade en sommarromans. Sen kan man prata hur mycket man vill om att man som barn inte kan känna såna känslor på riktigt. Men jag vet hur jag våndades för när vi skulle träffas - hur ska jag bete mig och vad ska jag ha på mig. Och som det pirrade i min mage när jag såg honom. Jag försökte såklart alltid vara väldigt bra och vuxen i hans närhet och kopplade på kaxigheten.

Och tänk, han pussade mig till och med på kinden en gång!


Dag1 - om mig

Jag tänkte beskriva mig själv genom fraser ur låttexter. Som om det skulle vara ett kreativt och nytänkande sätt att beskriva sitt inre? - jag tror dock att undertecknad faktiskt sällan gjort det. Möjligen för att beskriva något jag känt, men inte för att beskriva mig själv.
 
Jag avbryter dig när du pratar ibland och jag lyssnar inte alltid så bra. Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu. Det där att komma på för sent vad man borde sagt, och du jag vill inte låta nånting styra över hur jag mår. Så jag kan börja bry mig när mitt hjärta slutar slå. Ju mera dom spottar på mig desto snabbare kommer jag blomma.
 
Du min vän i livet. Jag är där, jag går med dig, genom mörker och hällande regn. Genom höstens tröga grind, genom vårens varma vind. Och du får gärna va med mig, fast du är tom och desperat. Jag vill va den som gör dig glad. Till det sista havet min vän. Du bär min luft i ditt bröst. Men om ni tvivlar så stupar jag idag.
 
Och jag stör dig ibland i din sömn, 
(Magnus Weideskog, Lars Winnerbäck, Norlie&KKV, Kapten Röd, Dan Viktor)
 
 
Det här må låta deppigt, men det har nog egentligen mer med musiken att göra än mig. Jag tenderar gärna till att lyssna till alltför melankolisk och djup musik och fastna för texten. Se det som att varje mynt har två sidor. Det här är den av mig ni inte vet särskilt mycket om - den där benen är veka och rösten svag.
 
För att göra det extra spännande får ni en bild på mig från en svunnen tid.
 
 
 
 
 
 

Lär känna mig 2013

Jag började med en adventskalender 2010 som jag döpte till "lär känna mig på 30 dagar". Den blev inte klar. Och nu när jag läste den så var det som att klä sig själv i sina 20årsskor och jag kände att jag har utvecklats mycket och dessutom behöver en knuff för att börja skriva. Så därför tänker jag vara kreativ och göra samma sak igen.
Så här kommer "Lär känna mig 2013", det är dock ingen adventskalender. För då är den så låst till att vara klar innan julafton att jag kan få prestationsångest.
 

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

 
 

Broakulla

Nu sitter jag i mina föräldrars begagnade fynd till soffa och funderar och tänker lite. Jag har haft en helg i Småland, och snart är den slut. Jag har kramat på hela släkten och skrattat med dem. Förutom min bror som inte kunde komma. Jag känner mig lite utanför mig själv. Som om jag observerar från ovan. Jag tror det är för att jag inte riktigt vill vara närvarande. Jag orkar inte med nervositeten och känslorna som kommer med den. Då tillämpar jag någon försvarsmekanism som gör att jag skjuter på känslorna. De kommer först senare. Och det är förbaskat dumt att göra så, men jag kan inte låta bli.


Nu ska jag blomma.

Förresten - jag fick jobbet! Jag kan knappt tro det. Nu är det in i kaklet och vidare som gäller. Jag är så glad. Herregud. Hoppas verkligen att det är som jag tror - att det är det här jag ska göra. Jag är så taggad! Och nervös. Som fan. Hade det varit fysiskt möjligt skulle jag krypa ur mitt eget skinn och springa över alla ängar jag kan hitta.

Ju mer dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma.


.

Ibland så blir jag så jävla less på att vara ömtålig.


RSS 2.0