All in

Jag skulle uppdaterat här i helgen. Men jag struntade i det och surfade istället. Första gången för säsongen utan handskar, och med luvan hängande över axlarna - nu är det fanimej sommar hela vägen ner till havet. Det var grymt. Sen invigde vi grillen. Den håller nog en säsong till. Det var fantastiskt. Sällskapet. Vädret. Maten. Stället. Herregud stället - jag skulle gå genom eld för att få vara i fiskebäck.

Nu sitter jag på tåget till andra sidan Sverige igen. Blandande känslor. Som alltid när man åker tillbaka efter helgpermission. Söndagarna är lite jobbiga. Jag är inte hemma och inte i rutinerna. Visserligen så har jag inte haft rutiner sen i januari nu, så jag borde vara van, men det är jag inte. Fast när jag vaknar av väckarklockan på måndagen och börjar städa rummet, då är jag med i matchen igen - all in. Jag ska ge allt den här sommarn - det här livet. I allt jag tar mig för.


KMU - första veckan

Om några timmar sitter jag på tåget tillbaka till Stockholm igen. Vi har haft långhelg, mjukstartade med en vecka om tre dagar. Lite lagom sådär. Nu ska vi ligga inne i 12 dagar istället. Betar sakta men säkert av de 62 verksamma dagarna. Det är annorlunda från GMU:n. Mer egenansvar, inte alltid någon som berättar vad du ska göra, mer tänka själv. Det är så sjukt mycket svårare. Att ta egna beslut inom områden du bara nosat på, satt en tå inom. Men de säger ju som det är, vi ska lära av våra misstag.
 
Under den här veckan har vi hunnit gå igenom grunderna för användning av AK4, säkerhetsinformation, rundvandringar, teoriblock ang. fysiskt stridsvärde osv. Mycket teori. Gött att jag gillar sånt.
 
Jag har haft en grym vecka, och helg. Under ledigheten hann jag käka pizza med Robin, träna med gött folk, gå på Liseberg med världens härligaste gäng och tydligen festa ovanpå det. Nu sitter jag som sagt här och väntar på att åka tåg. Jag borde plugga lite ordergivning och pedagogiska grunder så att jag kan sova på tåget sen, men om jag hittar motivationen till det vetifan. Den har liksom gått och gömt sig. Jag tänker i alla fall bjuda på nån bild.
 
Här är Hemvärnets stridsskolas första KMU-pluton och i mitten finner ni Sveriges försvarsminister. Jag står där lite coolt som tredje person till höger om henne. Bilden ägs för övrigt av Hemvärnets stridsskola.
 
 

KMU inryck.

En vecka går tydligen förbaskat fort. Nu har jag putsat kängorna och packat väskan. Imorgon 13:35 går tåget mot nya utmaningar. Jag läste just igenom kursbeskrivningen, taggar till tusen nu, även om jag är nervös som ett litet barn första dagen i skolan. Ni vet, vart man än ska, vilka man än ska träffa, vad man än ska göra, så vet man aldrig om man kommer passa in, om man kommer känna sig delaktig. Jag har turen att jag ganska lätt anpassar mig, som en annan jäkla kameleont.
 
Skrev jag att jag surfade i tisdags? Firade valborg och våren ochsåvidare med lite vind. Jag tänkte att jag skulle prova selen för andra gången. Förra gången(typ i höstas nån gång) var ju katastrof. Men jag tänkte att som så, den vinner som är trägen. Torrövade först lite på land att haka i mig i bommen, och det gick efter några teknikmissar. Så då hade jag känslan för hur jag sen skulle lyckas på vattnet. Så jag gav mig ut på vattnet Hade sällskap av en ny skön snubbe som precis börjat i klubben, fick lite tips och trix och så bar det iväg. Några gånger fick jag platt fall, när man inte lutar sig tillräckligt i selen så drar seglet över dig på andra sidan istället och ja, du ramlar platt på magen ovanpå seglet i vattnet. Hela den rörelsen går som i slowmotion men du kan inte göra något för att hindra den. Så man skrattar mest högt åt sig själv. Imponerande nog så lyckades jag faktiskt plana med selen ihakad några gånger, och vilken känsla det var, vilken kontroll jag hade, till skillnad från när armarna värker av ansträngningen och man får kämpa bara för att hålla i bommen. Nu kunde jag njuta, vintervantarna till trots(det är tydligen de som gör att armarna dör, säger de som kan).
 
Det jag egentligen ville säga med denna mastodontutläggning om min tisdagssegling var att det pajade min kropp totalt. Sen i tisdags har jag hostat som en katt som käkat upp hela pälsen. Det är helt otroligt. Och jag är så arg, för jag har fått ställa in så mycket grejer jag ville göra, och så många träningspass. Så får jag börja KMU:n förkyld med, härligt!
 
 

Sugarplum fairy

Jag har innan länkat till Kristians blogg, som kämpar mot sin cancer. Jag har även då berättat att det inte är mycket som berör mig, som svider på djupet. Men Kristian gör det. Han berör mig inifrån och ut och in igen. Jag vet inte var jag ska göra av hans ord. Och jag är så rädd att hans liv faktiskt ska ta slut. Varje helg när jag haft permission under GMU:n har jag hållt andan och klickat mig in på hans blogg, och lättat andats ut när jag ser nya färska inlägg; han lever. Jag tror att anledningen till att jag blir så påverkad av honom är att jag hade en väldigt god vän i hans ålder som också hade cancer. Han lever inte idag, det var inte cancern som tog honom men han har ändå inte livet kvar. Och det påverkade mig, självklart på ett annat sätt än Kristian, men ändå lite likadant. Ibland när man läser riktigt bra bloggar blir det som om man känner personen, även om man inte gör det, alls. Så Kristian har blivit min vän, på låtsas. Han spelade trummor i Sugarplum Fairy, min ungdomskärlek från Borlänge. Jag färgades lycklig av spelningar 2007, 2008 och 2009. Jag bar stolt bandtröjor och köpte cd-skivor. Då visste jag inte att jag 2012 och 2013 skulle sitta och gråta med honom genom en blogg som handlar om hans fruktansvärda monster till sjukdom.
 
http://ikroppenmin.blogspot.se/2013/04/skuld.html
http://www.youtube.com/watch?v=TkAs2gxjalU
 
 

RSS 2.0