De där söndagarna

Vissa söndagar när jag satte mig på bussen tillbaka till regementet under gmun så ville jag mest gråta, skrika och springa hem igen. Det gjorde ont i hela kroppen, utan att jag visste varför. Ibland samlades allt jobbigt i en stor hög och jag var trött på att frysa, trött på att svettas, trött på att bli nedvärderad. Trött på att alltid vara trött och hungrig och påfrestad. Då ville jag inte åka tillbaka, men ändå gjorde jag det. Varför? Jag vet inte. Med gråten i halsen och en djävul som rev mig på ryggen gick jag ändå genom grinden. Med Kapten Röds "ju mer dom spottar" tog jag mig igenom de där söndagskvällarna. För precis som nu, så kom jag även då tillbaka med full kraft på måndagsmorgonen. Det är den där tröskeln att ta sig över fortfarande varje helg, när jag ställer mig frågan varför jag gör det här, när jag kan göra något så väldigt mycket mer bekvämt. Men varje måndag är det som förut var ett stort frågetecken snarare ett kristallklart utropstecken. Anledningen att jag gör det, är för att det är jag. Jag behöver utmanas varje dag, lyckas varje dag. Det finns inom mig, och jag kan inte förklara det med andra ord än att det känns förbannat jävla rätt.

Med det så checkar jag nu in för sista månaden på kmu. Men definitivt inte sista månaden i Sverige rikes tjänst.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0