KMU - upphör!

Nu är min planerade sommar slut. I torsdags muckade jag från KMU:n. Det jag har pysslat med i de just avslutade tre månaderna är en kompletterande militär utbildning med inriktning gruppchef i hemvärnet. Jag har under sommarn haft mitt hem på Hemvärnets stridsskola i Vällinge utanför Stockholm. I det varmaste väder Sverige kunde uppbringa har vi iförda M90 haft kurser i allt ifrån regelrätt ledarskap till att leda strid till att planera övningar. Vi har käkat ärtsoppa och pannkakor varje torsdag och börjat varje morgon med BRAK. Vi har åkt runt mellan olika skjutfält och provat på hemvärnets alla vapensystem. Vi har bott i tält. Och vi har krälat i sand. Och sanden har i sin tur krälat innanför våra kläder och in i vårt tålamod. Vi har pressat både varandra och vårt eget pannben att bli starkare. Plutonen bildade till slut en gemenskap som jag med en stor klump i magen redan saknar så att det faktiskt gör ont.
 
Om det har gett mig nåt? Man kan nog samanfatta det med att om GMU: lärde mig allt, så har KMU:n lärt mig det jag redan trodde jag kunde, och en jävla massa mer. Den här sommaren har jag grävt i mitt inre och i min person och i mitt ledarskap. Jag har lärt känna mig själv och mig själv i grupp på ett sätt jag inte trodde man kunde. Jag har lärt mig hur jag ska lyfta mina starka sidor, och jag har börjat brottas med mina svagare. Och en vacker dag ska jag vinna. Jag har lärt mig vikten av att inte bara kunna leda strid, utan att kunna leda en grupp. Att genom gemensamma krafter lösa uppgifter och problem, att ta sig igenom allting tillsammans, med en ledare. En ledare som soldaten kan känna tillit till. Om det så gäller att våga berätta om man mår skit, eller att känna tillit till att ledarens beslut i striden är de rätta.
 
Jag är långt ifrån klar. Jag har fått en gjuten grund att stå på, verktyg och plankor av alla möjliga träslag. Nu ska jag börja bygga väggarna och till slut hoppas jag få stå där med penseln och vissla glatt. Nöjd över att ha nått ett mål. En lång väg att vandra i kängor som gärna delar med sig av skoskav.
 
Jag har även satt många fler personer på pedistalerna tillhörande förebilder i mitt inre. Både befäl och plutonskamrater. Så fina gröna människor som växt över tiden genom sommaren. Jag har haft stadiga pelare att luta mig emot när jag behövt. När jag stått helt handfallen utan att veta vad jag ska göra eller säga eller hur jag ska agera, då har det alltid funnits någon där. Det handlar faktiskt inte bara om att bli en grym gruppchef, det handlar även om att utvecklas i den riktning man vill. Och för det behöver jag förebilder. Förebilder med hjärta.
 
 
Grillning vid bastun
 
Det stora slaget på gräsmattan
 
Ytletning på ett skjutfält nära dig (vi klippte ängen med sax!)
 
Slutvård AK4B, då behövs det kaffe.

Avslutningsmiddag, jag tror minsann jag hade bästa bordsherren.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0