KMU - upphör!

Nu är min planerade sommar slut. I torsdags muckade jag från KMU:n. Det jag har pysslat med i de just avslutade tre månaderna är en kompletterande militär utbildning med inriktning gruppchef i hemvärnet. Jag har under sommarn haft mitt hem på Hemvärnets stridsskola i Vällinge utanför Stockholm. I det varmaste väder Sverige kunde uppbringa har vi iförda M90 haft kurser i allt ifrån regelrätt ledarskap till att leda strid till att planera övningar. Vi har käkat ärtsoppa och pannkakor varje torsdag och börjat varje morgon med BRAK. Vi har åkt runt mellan olika skjutfält och provat på hemvärnets alla vapensystem. Vi har bott i tält. Och vi har krälat i sand. Och sanden har i sin tur krälat innanför våra kläder och in i vårt tålamod. Vi har pressat både varandra och vårt eget pannben att bli starkare. Plutonen bildade till slut en gemenskap som jag med en stor klump i magen redan saknar så att det faktiskt gör ont.
 
Om det har gett mig nåt? Man kan nog samanfatta det med att om GMU: lärde mig allt, så har KMU:n lärt mig det jag redan trodde jag kunde, och en jävla massa mer. Den här sommaren har jag grävt i mitt inre och i min person och i mitt ledarskap. Jag har lärt känna mig själv och mig själv i grupp på ett sätt jag inte trodde man kunde. Jag har lärt mig hur jag ska lyfta mina starka sidor, och jag har börjat brottas med mina svagare. Och en vacker dag ska jag vinna. Jag har lärt mig vikten av att inte bara kunna leda strid, utan att kunna leda en grupp. Att genom gemensamma krafter lösa uppgifter och problem, att ta sig igenom allting tillsammans, med en ledare. En ledare som soldaten kan känna tillit till. Om det så gäller att våga berätta om man mår skit, eller att känna tillit till att ledarens beslut i striden är de rätta.
 
Jag är långt ifrån klar. Jag har fått en gjuten grund att stå på, verktyg och plankor av alla möjliga träslag. Nu ska jag börja bygga väggarna och till slut hoppas jag få stå där med penseln och vissla glatt. Nöjd över att ha nått ett mål. En lång väg att vandra i kängor som gärna delar med sig av skoskav.
 
Jag har även satt många fler personer på pedistalerna tillhörande förebilder i mitt inre. Både befäl och plutonskamrater. Så fina gröna människor som växt över tiden genom sommaren. Jag har haft stadiga pelare att luta mig emot när jag behövt. När jag stått helt handfallen utan att veta vad jag ska göra eller säga eller hur jag ska agera, då har det alltid funnits någon där. Det handlar faktiskt inte bara om att bli en grym gruppchef, det handlar även om att utvecklas i den riktning man vill. Och för det behöver jag förebilder. Förebilder med hjärta.
 
 
Grillning vid bastun
 
Det stora slaget på gräsmattan
 
Ytletning på ett skjutfält nära dig (vi klippte ängen med sax!)
 
Slutvård AK4B, då behövs det kaffe.

Avslutningsmiddag, jag tror minsann jag hade bästa bordsherren.
 
 

Och så lite vemod på det.

Den som visste hur mycket känslor som rör sig i min kropp nu skulle få huvudvärk. De slåss med varandra med känslan av att de vill förinta. Känslorna. Imorgon är det sista kvällen med gänget. På torsdag muckar vi. Jag tror det är något jag helt enkelt får vänja mig vid - att lära känna och börja älska nya själar, för att sen ha ett specifikt datum när man vet att det kommer dröja länge innan vi ses igen. Och så flyger man ut som fågelungar till alla delar av landet.
Det är nog en del av firman och livet som jag valt att leva nu, för en tid framöver. Jag hoppas innerligt av hela mitt hjärta att jag kommer stöta på många av de här små fåglarna igen. Och igen. Det handlar om att uppleva saker tillsammans som man inte upplever någon annanstans. Att veta hur man hjälper någon. Under slutövningen förra veckan så marschade vi. Mina axlar kändes som om det satt en kniv rakt igenom muskeln på båda sidor. Jag trodde jag skulle gå sönder. Det var säkert trettio grader i solen och vi gick. Jag grät. Sakta rullade tårarna ner för mina kinder. För jag tillät mig gråta. För det blir lättare efter ett tag då. Och gruppen såg det och erbjöd sig ta min extra packning. Men jag skakade på huvudet och de gjorde precis som jag ville - de lät mig gå. Bara fortsätta gå. Hade vi tur var det bara 2km kvar. De lät mig gå, och de torkade psykiskt mina tårar med peppande ord och gester. Och det är jag evigt tacksam för.

Men det är också den jävla vänskapen som gör det så jobbigt att det är mindre än två dygn tills jag sitter på tåget.


Göteborg; jag älskar dig

Jag är hemma; Göteborg, jag älskar dig. Jag gick in i mitt badrum och möttes av det här. Det här kaoset med cykel och våtdräkt och tvätt och färgglada handdukar och tomma tvålförpackningar, det är jag. Jag är varken bättre eller sämre än det här. Alla mina personligheter i samma rum och samma bild. Här finns jag som aldrig sitter still, jag som tycker om att städa, jag som glömmer att tvätta, jag som alltid surfar, jag som cyklar för att jag är för snål för att åka spårvagn. I den stunden jag klev in i badrummet så bara slog det mig.

Här ville bilden inte laddas upp. Så måla den framför dig istället.


Och helgen var bra.


Jul. 09, 2013

Jag tror att jag har trampat snett någonstans de senaste. Nu går det liksom neråt på ett sätt som det inte gjort riktigt på några år. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det, hur jag ska bekämpa det och vinna. Om jag är så stark? Ja. Den som lever får se. Jag har ont nu. Inuti. Och det gör att jag får ont i kroppen, och tappar orken. Och det är fan inte läge för det nu. Bit ihop Becka.

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp.


Familjen

Ikväll fick jag verkligen känna på det. Det där, med familjen som skapas i gröna kläder. Jag var lite allmänt nere och kände inte riktigt för någonting. Och visste inte någon jag kunde ringa och prata med utan att låta som en jävla gnällspik. Då plötsligt kom Sundström in i mitt rum. Och han tog med sig värme. Så nu kommer jag somna gott, trots en ganska småkass kväll från början.

Tack.


Invigning!

Prognosen såg ganska dålig ut, men jag chansade, och visstfanken blev det surf. Solen sken dessutom hela dagen så det blev fem grymma timmar med vatten, vänskap och vind. Jag mår så bra nu. Tankad med endorfiner. Efter att jag kört på den gamla brädan i kanske 3,5h så sa Erik att han tyckte jag skulle testa den nya. Jag har ju haft lite ont i magen över den, för den är så stört liten och jag är så stor. Men efter lite tips och trix från Erik så spände jag om seglet lite och testade. Jag vinglade som bambi på hal is och som han skrattade. Men skam den som ger sig. Till slut tog jag mig upp och åkte iväg. Jag klarade ett helikopterslag på första försöket och sen ramlade jag i. Då lyckades jag inte dra upp riggen för det vinglade så mycket. Så jag tog simmet. Väl inne gjorde jag strandstart och lyckades efter några försök. Sen minns jag inte händelseförloppet men jag blev säkrare och säkrare och lyckades även dra riggen utan större problem senare. Och jag gjorde massor av helikopterslag och hoppade till och med på brädan några gånger. Så, jag har en sån där sjuktgladkänsla i kroppen. För jag trodde aldrig jag skulle lyckas med det. Nu är jag jättepepp på att skaffa mig en freestylebräda i lagom storlek och lära mig massor. Men, jag får spara lite pengar först. Men det här funkar ju ett tag till, kan varva mellan brädorna.
 
Imorn: påatt igen!

Ibland är krig jävligt vackert

Nu rullar jag längs Sveriges järnvägar mot västsvenska fantastiska trakter igen. För första gången på en månad. Jag känner mig varm inombords. Det ska bli skönt att åka ner till havet och andas - ge själen lite särskild tillsyn. Jag tänker göra precis vad jag känner för hela helgen, och om det innebär att jag inte vill laga mat, då tänker jag leva på filmjölk och havregryn. För det gör mig inte något, och det mamma inte vet lider hon inte heller av.

Den här veckan har vi varit i fält nästan hela veckan. Och nu kommer jag skriva något som jag aldrig trodde jag skulle skriva - ibland är krig jävligt vackert. Måla bilden framför dig:
Fukten efter att solen svettats hela dagen hänger lätt i luften. Myggorna surrar sådär irriterande precis vid öronen. Du kommer ut vid skogsbrynet. Stridsvästen hänger tungt på dina axlar, full av sand och svett efter en hel dags stridsövningar. Framför dina ögon tonar sig skjutvallen upp, med svajande blå blommor mot horisonten där solen har kvällsrutin och bygger förläggning bland molnen. Sakta smyger sig mörkret och sommarnatten på från alla håll. Spanar, väntar. Du fyller dina magasin. Får instruktioner. Repetition på ny utrustning. Det är dags för dygnets sista övning - mörkerstrid. Du gnuggar tröttheten ur ögonen och skakar hungern ur kroppen. Mörkret vinner över solen, som somnar in. Upp på vallen. Kommandon. Order. Lyspatrullen skjuter lysraketer upp mot den nästan svarta sommarhimlen. Fältet lyses upp och skjutvallen exploderar. Adrenalinet pumpar och det är skrik och röster överallt. Ett ordnat kaos uppbyggt av kommandon, kamratskap och eldgivning. Plötsligt är det tyst. Fienden är nerkämpad. Svetten längs ryggraden, ner i svanken. Armbågarna som värker efter att ha tagit emot rekylen från eldhandvapnet. Samling uppe på skjutvallen. Närhet. Känslan av att det gick bra. Utvärdering. Solen som börjar vakna igen. Trädsilhuetten i fjärran. Några kilometer längre bort ser vi hur lysraketerna från ett annat förband går till himlen, som en strimma hopp. Det var då känslan kom - ibland är krig jävligt vackert.

- i alla fall när det är övning.


Något om trygghet.

Jag har utvecklat någon slags anpassningsbarhet. Innan var det väldigt viktigt för mig med en fast punkt - något beständigt. Kort och gott - ett hem som är samma punkt från månad till månad, år till år. Nu kallar jag automatiskt en plats där jag sovit och där jag förvarar mina saker för hem efter bara något dygn. Jag har utvecklat tryggheten inom mig istället, min kropp och min hjärna skapar tryggheten, inte fyra väggar.

Jag tror att det även har med människor att göra. Både under gmu och kmu har plutonen blivit min familj. Vi går igenom så mycket tillsammans och måste reda ut problem när de uppstår. För om jag väntar - då kan det bli ett helvete. Att gå i gröna kläder med relationsproblem antingen inom eller utanför plutonen, det är skit. Men det är spännande och fantastiskt hur man kan få en så nära relation till så många människor på så kort tid.

I helgen var 30 av oss kvar i Sthlm och hängde inne i storstan. Det var grymt kul.


RSS 2.0