mja.

Allt som oftast svävar jag uppe i det blå. Det är enklast så. Men från ingenstans är det ibland något som sågar mig vid fotknölarna, som får ner mig på marken igen: Du är inte oslagbar. Livet är bräckligt. Det är gjort av glas. Inte sten. Det är många som ser rätt igenom dig. Och det är mycket som inte är rättvist. Som vi inte kan göra något åt. Inte ett skit.
 
Idag fick jag en sån sågning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0