packningen

Jag håller på med packningen. Lägger ner i väskan, plockar upp och byter ut. Lägger ner igen. Plockar upp. Lägger ner. Kliar mig i huvudet. Plockar upp och lägger tillbaka i garderoben. Hämtar igen och packar ner. Plockar upp. Packar ner. Äter. Lyssnar på en winnerbäcklåt. Plockar upp. Packar ner. Äter. Ser på tv. Packar ner. Plockar upp. Jag håller på att bli tokig. Egentligen kan det inte bli så mycket fel. Jag måste ha med mig vissa saker. Det är ju bara att lägga dem i väskan och addera tusen saker till som jag inte behöver, så är jag klar sen. Det viktigaste är träningsskorna och tejpen till fötterna. Och öronpropparna. Jag är dålig på det där med packning. Jag lägger nog ner för ikväll nu, jag lär ändå packa upp allt en halvtimme innan bussen går imorn, för att packa ner exakt samma saker en gång till innan jag måste springa iväg.
 
Jag är lite nervig nu. Jag tänker tillåta mig att vara det i någon timme, sen ska jag slappna av och chilla, för jag kan ändå inte göra något åt utgången av morgondagen. Den blir som den blir. Inget jag behöver vrida mig i sängen för. Det kommer jag nog göra ändå, dock. Jaja. Nu biter vi ihop. Jag klarar det här!
 
 
 

fridag.

Jag blev sjuk. Och med det kom det en liten bitterhet krypande. Tillsammans med träningsabstinensen. Jag mår uppriktigt dåligt av att inte få träna. Det är en sån mening som skulle få min mamma att antyda något i stil med att "du kanske tränar för mycket, det får inte bli ett beroende". Varför då? Varför får det inte bli ett beroende?
 
Jag lämnar frågan öppen tror jag. Jag ville mest få sagt att jag behöver träna och att det kryper i varenda muskel på mig.
 
Idag var sista dagen på jobbet innan min tjänstledighet. Jag tror inte riktigt att jag fattat att jag inte ska dit på måndag. Jag vet att jag kommer vrida mig i sängen av saknad. Mitt jobb är trots allt, det bästa jag vet. Bara det att det här inlägget har tagit en halvtimme att skriva för att jag skickar sms med majoriteten av mina kollegor, det säger en hel del.
 
 
 
Och, förlåt mig för den här bilden, men jag tycker den är mycket kärlek.
 

En vecka kvar!

Idag är det måndag veckan innan jag rycker in i GMU. Och jag sitter här och kämpar emot en förkylning som vill bryta ut. Med alla medel jag har. Jag gurglar äcklig gegga, tuggar specialtabletter, sväljer andra tabletter, äter apelsiner och dricker te med ingefära. Det enda på listan som smakar bra är apelsinerna. Och det jag inte skrev upp; godiset. Men som sagt, en vecka kvar. Jag börjar få lite nerver, det är tre månader, 12 veckor, 90 dagar. 90 dagar är ganska riktigt jävla länge. Men, jag hoppas att jag gillar det lika mycket som jag gillade GUF:en. Jag hoppas att jag passar in, för någonstans så är ju försvarsmakten något jag vill göra till en del av mitt liv. Och det här är det andra steget jag tar.
 
Senaste nätterna har jag sovit ganska kasst. Och är därför i lite obalans. Mellan fredag och lördag sov jag helt enkelt inte, natten mellan lördag och söndag sved halsen och natten till idag var det en sån där vanlig sjukdomsnatt när man vara vänder och vrider på sig utan slut. Så, jag försöker återhämta mig. De få stunder jag sovit har jag drömt enbart om seglingen. Gud vad jag saknar att stå på den där brädan. Jag drömmer om det och jag tittar på youtubeklipp varje dag. Nästa sommar tänker jag hoppa. Framåt augusti tror jag att jag har tränat tillräckligt mycket på planing för att kunna börja känna mig trygg och så att jag kan röra mig på brädan utan att förstöra planingen. För det är det jag gör fel nu. Jag kan plana, men jag är också ganska bra på att paja planingen genom att luta mig åt helt fel håll. Jag tror jag lär mig mycket av youtubeklippen också, för jag kan ju grunderna nu, och när jag tittar då så fattar ändå min hjärna de olika stegen i hur de gör liksom.
 
Håll en tumme för att jag inte blir sjuk nu va?
 

mja.

Allt som oftast svävar jag uppe i det blå. Det är enklast så. Men från ingenstans är det ibland något som sågar mig vid fotknölarna, som får ner mig på marken igen: Du är inte oslagbar. Livet är bräckligt. Det är gjort av glas. Inte sten. Det är många som ser rätt igenom dig. Och det är mycket som inte är rättvist. Som vi inte kan göra något åt. Inte ett skit.
 
Idag fick jag en sån sågning.

brev!

Idag fick jag ett mail från min blivande plutonchef. Det pirrade lite i magen. Det enda jobbiga med brevet var att det stod att några av helgerna är tjänstgöringshelger och att den första är sån. Ingen liten nätt mjukstart alltså, utan två veckor i stöten. Jo, det handlar väl om att bita ihop. Det stod även att vi kommer göra totalt 16 övningsdygn under tremånadersperioden. Känns som en lagom siffra, då det blivit minusgrader och snö igen i den här stan. Hoppades på vår. Men, nu får jag ju en utmaning i alla fall. Annars så var det mest roliga saker, att vi kunde förvänta oss fysiska och psykiska utmaningar, och utveckling. Och det är ju inte fy skam? Men att det bara är två veckor kvar kan man knappt tro.
 
Idag var sista dagen jag jobbade ihop med en kollega som även han ska ge sig in i försvaret. Och jo, det gör lite ont att erkänna, men jag kommer sakna honom som fan. Hoppas att det här är hans grej och att han finner sig till rätta. Vi kommer i alla fall befinna oss på samma ställe, det känns skönt.
 
 
Nuuuu ska jag träna. Så det får bli mer en annan gång.
Jag är förresten papegojvakt. Nästa inlägg blir det bilder på det!

vuxenpoäng.

Det är åtta månader sen mitt köksbord flyttade ut. Jag tyckte det var helt okej att leva utan köksbord, och har därför inte riktigt engagerat mig i att skaffa ett nytt. Jag och min inneboende mådde rätt bra med ett dansgolv i köket på platsen där arkitekten antagligen tänkt att man skulle sitta och äta. Vi har ätit vid den utdragsbara skärbrädan(underskattad uppfinning!) eller i vardagsrummet. Och det har liksom, funkat bra. Lite trångt ibland. Särskilt när vi haft gäster. Men nu kände jag att jag skulle bli vuxen, det är liksom tjugohundratretton, året när jag ska fylla tjugotre. Något måste göras. Så vi åkte helt sonika och köpte ett bord. Och så hittade jag två stolar som var så söta att jag var tvungen att köpa dem. Jag är mycket nöjd med våra andrahandsfynd. Ännu bättre är det att julklappspengarna räckte gott och väl och det därför inte påverkade månadens budjet det minsta. Bordet är litet och praktiskt, men har även en iläggsskiva så att man kan ha kalas. Eller om man en dag bara känner för att ha ett stort bord, istället för ett litet.
 
Här är en bild.
 

abstinensbevär.

Idag blåste det något idiotiskt mycket. Det gjorde liksom ont i magen att vara hemma när jag tittade ut och såg flaggorna vid Q8-macken tvärs över leden blåsa klockren västlig 13(16). Ungefär. Så jag var tvungen att sätta mig på bussen till Fiskebäck. Precis som det alltid varit senaste tiden var jag ensam på bussen de sista hållplatserna, ingen mer än jag som styr mot havet så fort det blåser mer än normalt. Nejdå, jag har ingen abstinens(läs; jag mår skitdåligt).
 
Jag har för övrigt beslutsångest. I vår ska jag utöver att göra GMU plugga lite på distans. Testa nåt nytt ämne och få lära sig lite, bara för att det är kul. Problemet är att jag har kommit in på tre kurser och inte kan bestämma mig. Antingen Kost och prestation; Idrottsvetenskap, motion för hälsa; eller Kost, näring, hälsa. Svårt. Ska tänka på det nån vecka till.
 
 
https://fbcdn-profile-a.akamaihd.net/hprofile-ak-ash4/c27.27.337.337/s160x160/228775_216288055061866_1735348_n.jpg
 

En kort text om 2012.

Idag är det första dagen på ett nytt år. Det är 2013. Därför tänkte jag skriva om mitt 2012. Det har varit ett omvälvande år. Jag skulle i samma mening kunna beskriva det både fruktansvärt och fantastiskt. Under våren slogs jag med känslor som fick mig att vrida på mig i sömnen och efter tvåveckorsutbildningen för frivilliga i försvarsmakten brast det en aning och med klumpen i halsen frågade jag till slut min dåvarande livskamrat om han faktiskt var lycklig med mig. Vi bestämde oss efter många tunga timmar för att gå skilda vägar, eftersom att vi egentligen tagit varsin riktning vid något vägskäl redan tidigare. Utan att vi valde det aktivt då. Det var bara något som hände. Tiden tillsammans med honom lärde mig mycket och jag kommer alltid bära med mig honom som en värme i mitt bröst, genom resten av mitt liv. Till en början saknade jag honom självklart som om någon hade tagit själva livet ifrån mig. Men med tiden, så har jag faktiskt på något sätt kommit över det. Sen kom sommaren. Under min semester tittade jag lite närmre på Europa och jag vilade mitt huvud från omställningen från att alltid vara två om allting till att helt plötsligt stå på helt egna ben utan någon att luta sig emot i den stora vida världen. Jag laddade batterierna och kom tillbaka till jobbet med full kraft. Jag träffade mina trogna vänner hemmavid och kände den där kärleken som aldrig kommer dö ut. I slutet av sommaren gjorde jag slag i tanken som legat och gnagt i mig sen vårkanten; jag ville testa vindsurfing. Och det var ju en förbaskad tur att jag gjorde det. Jag tror det räddade mig. Drog upp mig ur den lilla gropen jag ändå grävt ner mig i. Jag kan ju inte sticka under stol med att jag tycker om att fokusera, att ha mål och utmaningar. Plötsligt hade jag alldeles för lite tid. Jag ville vara på jobbet och gymmet och havet samtidigt. I början var det kaos. Jag kom till och med för sent till jobbet någon gång och det var många dagar jag helt glömde bort att äta. Men efter ett tag kom jag in i rutiner och fick vardagen att gå ihop. Så jag körde på hela hösten. Utan att egentligen bry mig om att tiden gick och att jag inte gjorde något egentligen vettigt med den. Jag bara jobbade och körde på, jag hade kul. Och det är väl ändå viktigast? Där i slutet på sommaren flyttade även Sebbe in i mitt bo. Då hade jag lessnat totalt på att bo själv och komma hem till en tyst lägenhet. Min plånbok klarar självklart inte att betala hyran själv, så jag slog två flugor i en smäll.

Plötsligt slog senhösten och vintern mig i bakhuvudet. Minusgraderna kom med advent och jag fick erkänna att surfsäsongen var över. Totalt. Bittert. Det var alltså dags för fokusskifte. Jag gick från att nöta helikopterslag med seglet som största fiende till att hänga mig i chinsräcket och istället fightas med gravitationen. Och plötsligt en dag så nådde hakan över händerna. Den glädjen. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna beskriva den annat än ren och skär och ärlig. Så jag tänkte, att jag kör på. Jag satte målet att bli stark. Och det jobbar jag fortfarande på. Sen tatuerade jag mig, och som jag sa till Therese nu i veckan, det är nog bannemej top10 bästa saker jag gjort.
 
Jag tänkte inte bara skriva en samanfattning om vad jag skrev om på bloggen förra året. Jag tänkte självklart reflektera över hur händelserna påverkat mig, och hur det känns, inuti. Ja. Jag tänkte för en gångs skull bli lite djup. Lite analyserande. Så. Att vi gick skilda vägar efter över fyra år tillsammans har påverkat mig något oerhört mycket. Jag hade aldrig tidigare bott ensam, efter tre månader själv i somras insåg jag att det inte var min grej. I alla fall inte i en så stor lägenhet som jag har nu. Jag är som person nog alldeles för sällskapssjuk. Jag kräver inte på något vis hundra procents uppmärksamhet, jag behöver någon som sitter i soffan och sköter sig själv, som svarar när jag tänker högt. Sen var han min närmsta vän. Att ta beslutet att inte dela sitt liv med den personen längre, det känns orealistiskt. Men det behövdes. Och jag skulle fortfarande göra allt för honom, för han är en av mina närmsta vänner. Men under tiden som gått sen vi gjorde slut, har jag utvecklat en självständighet som gör att jag inte behöver honom på samma sätt längre. Jag klarar mig själv. Generellt har jag under året vågat lita mer på mig själv och min kompetens, att jag klarar av det mesta på egen hand, att jag inte behöver hjälp. Jag har även kommit över min telefonrädsla. Och med det menar jag självklart inte att jag tidigare inte vågat ta i telefoner eller svara när mina föräldrar ringer, jag menar att jag inte behöver förbereda mig i dagar för att ringa myndigheter och företag. Jag behöver inte heller ta ett djupt andetag för att ringa något samtal på jobbet. Jag vågar till och med stå på mig när jag tycker saker är fel.
 
Att jag började surfa är något jag är mig själv väldigt tacksam för. Att jag kröp ut ur min snåla grotta och faktiskt köpte mig själv en egen bräda med rigg även om det kostade mig alldeles för många tusenlappar. Men jag kan säga att det har betalt sig. Ungefär hundra gånger om. Det har gett mig en utmaning, frisk luft, nya muskler, en drös nya vänner, en blå tå. Och så vidare. Det har gett mig mycket, och ingenting av de nya erfarenheterna och bekantskaperna är negativa. Jag öppnade helt enkelt dörren till en ny värld.
 
Det här året har mina vänner betytt så förbannat jävla skitmycket. Eftersom att jag har familjen väldigt långt borta och träffar dem färre gånger på ett år än handen har fingrar så har det liksom tett sig så att de har blivit min familj här. Och jag har verkligen känt att jag kunnat luta mig emot dem. Så mycket kärlek och skratt och värme vet jag inte ens om jag förtjänar. Jag skulle ge dem allt jag har, om jag bara visste att det betydde att jag fick ha dem kvar. Det är ingenting jag bara skriver, det är faktiskt så. Förutom surfbrädan då, men jag räknar liksom den till en av mina vänner. En materiell kompis. Ja. Ni förstår poängen, jag hade legat och chippat efter luft om det inte vore för mina vänner. Så tack. Tack. Jag hade inte tagit mig igenom året utan er.
 
Sammanfattningsvis har 2012 varit ett av de bästa åren i mitt liv. Så. Och så kan jag skriva att jag ser fram emot 2013. Jag tror det blir ett kanonår. Först ut är uttagning till gyminstruktör, sen GMU, och sen kommer sommaren. Som jag längtar.
 

RSS 2.0