TOS

Nu har jag gjort en månad av tre. Och det har gått bra. Den här veckan har vi haft examination i patrull, dvs. enskild soldat i strid(man ska inta eldställningar och skjuta fiende samtidigt som man framrycker i skogen typ) och TOS(taktiskt omhändertagande av skadad), dvs lämna de som inte går att rädda och rädda de som går att rädda samtidigt som du besvarar elden. Det har varit svårt, fysiskt tungt, psykiskt asjobbigt och samtidigt skitkul. Vi har bott i kvarter, dvs i fält fast i ett hus som man ockuperar.
 
Kommande två veckor har vi ingen permission och vi går in i en ny period som heter Försvara. Nu ska vi lära oss att maskera basen och gå posttjänst. Så vi ska bo på kasern först och sen 4 dygn i fält när det är krigsberedskap. Det pirrar lite i magen, det ska bli väldigt spännande. Jag tror vi kommer lära oss massor, och bli ännu mer tillrättavisade än förra veckan. Men det kirrar vi, för vi är ett starkt gäng som växer samman mer och mer för varje vecka som går.
 
Nu ska jag äta mat som jag själv lagat, det blir kalas. Lax och potatis. Mums.

tre veckor.

Nu har vi legat inne i tre veckor. Och jag börjar känna av distansen mer och mer. Distansen till det gamla livet. Jag ringde pappa och snackade, och jag gjorde som Kapten sagt till oss, jag lät honom prata först. Vi diskuterade lite ditt och datt om smått och gott. Efter det frågade han hur jag hade haft det och vad vi hade gjort. Och jag berättade. Jag berättade om fältveckan, om kylan, om skratten, om den frusna marken, om p-gropen. Jag berättade hur fruktansvärt jobbigt, fantastiskt kul och ruskigt kallt det hade varit. När jag hade berättat klart sa pappa att "Vi har fått en ny soptunna, det är ungefär vad som har hänt här". Det högg mig lite i magen. Jag vet att jag inte får prata bara om GMU:n. Jag måste prata om annat. Engagera mig i annat. Men, det är så svårt. För mina dygn fylls av GMU. Och det påverkar mig så mycket, det finns stunder som jag mår riktigt bra, och stunder när jag mår riktigt dåligt under veckorna jag är där. Vi har inte kommit varandra tillräckligt nära än, i gruppen, så när jag kommer hem på helgerna, så måste jag få prata av mig. Och jag måste få kramas. För annars klarar jag liksom inte en vecka till, jag behöver det, det är sån jag är. Jag berättade självklart inte om alla de gånger under den här veckan som tårarna bränt bakom ögonlocken när tröttheten gripit tag i mig med vassa klor, eller när stridspackningen en dag var väldigt väldigt tung och mina axlar skrek av smärta när jag kastade upp den för att gå 2km med den hängande på min sömnlösa rygg. Och det gjorde jag av ren respekt, för det är min pappa, jag vet att han vill att jag ska ha det bra. Jag säger inte att jag inte har det bra, men självklart, är det tungt som fan ibland. Den här veckan har varit sjukt lärorik och jätterolig. Men det har bränt.
 
Jag är näst längst till höger, de envisas med att vi ska ha gröna kläder allihop, så det är svårt att se vem som är vem ibland...  :)
 

Första två veckorna.

Nu har jag varit utloggad från det civila livet i två veckor och varit incheckad i det de kallar "vår verklighet". Och jag måste medge, att kontrasten är stor. Att det är svart eller vitt. Det finns ingen gråskala mellan ett liv i försvarsmakten och ett liv som civil. Det handlar om att leva i fred eller krig. Och där finns ingen gråskala. Det är inte lite krig eller mycket krig, det är antingen krig eller inte krig. Jag har fått inbankat i mitt huvud att jag ska behandla mitt vapen som min närmsta vän, för utan mitt vapen, så dör jag. Första dagarna gick tanken knappt att ta på, men ju mer jag lever där. Bearbetar. Desto mer förstår jag. Tar till mig. Begrundar. Om jag inte håller hårt i det som håller mig vid liv, då dör jag. Det är väl det enda som är likadant som i det civila, håller jag inte hårt i det som håller mig vid liv, så dör jag. Något som både skrämmer mig och peppar mig är att jag redan efter två veckor är nästan helt säker på att jag kommer sluta som yrkessoldat. Det tilltalar mig. Men jag behöver bli lite äldre först tror jag, få lite mer kött på benen. Jag behöver ha levt lite längre, innan jag är redo att klä mig i soldatens uniform och sätta mig på flyget till Afghanistan. Men som det känns i min själ, så lär jag hamna där en dag. Det spelar nog ingen roll hur mycket rynkor det skapar i min pappas panna, eller vilken klump det lägger i min mammas mage. För det mina föräldrar har lärt mig är att jag ska följa mitt hjärta.
 
Under de här två veckorna har vi sovit väldigt väldigt lite. Under nätterna har jag dessutom inte sovit särskilt hårt, eftersom att jag är som jag är så pratar jag i sömnen när jag är uppe i varv. Jag har väckt de personer jag sovit med nästan varje natt. Jag går bara runt och väntar på att jag ska göra bort mig riktigt rejält. Jag har på grund av bristen av sömn sett riktigt bakfull ut de flesta dagarna. Men jag har varit så skärpt jag tagit till mig riktigt mycket. Tiden springer iväg trots de 20 vakna timmarna per dygn och jag är spänd på kommande 10 veckor, även om det känns som en väldigt lång tid. Särskilt som jag börjat knaga på tanken att göra tre månader till direkt efter, för att bli utbildad till gruppchef och på så sätt bli ett mer attraktivt byte på försvarsmaktens arbetsmarknad i ett senare skede. Vissa tillfällen vill jag bara skita i alltihop för att få sova.
 
Här är jag första dagen vi lärt oss maskering. Tänk denna sminkning utan att hälften är bortgnuggat och en halv gran fäst i uniformen - då syns jag bannemej inte. Jag låter de röda ögonen tala för sig själva - jag har aldrig varit såhär trött tidigare i hela mitt liv. Men det är så jävla värt det.
 

RSS 2.0