Dag8 - ett ögonblick

Igår marschtränade vi på jobbet. Det var en kontraorder på schemat och alltså inte enligt ordinarie plan. Vi skulle egentligen öva strid i skogen och jag hade mina nya kängor eftersom att jag tänkte gå in dem. Men efter omkastningar packade vi packningen (nästan) enligt packplan och då blir den ganska tung. På terrängspåret och med nya kängor blir den dessutom snäppet ännu tyngre. Efter bara någon kilometer så erkände jag mitt misstag. Det började bränna på hälarna. Och för varje steg brände det lite till. Och lite till. Jag blev övertygad - jag skulle få skoskaven från helvetet. På båda hälarna. Efter ytterligare kanske tio minuter känder jag begynnelsen till blåsor även mellan tårna. Jag förbannade mig själv och min dumdristighet. Jag började tillsammans med min stridsparskamrat för dagen planera hur vi skulle organisera arbetet under nästa rast för att jag skulle hinna kränga på mig skoskavsplåster på båda fötterna. Och jag bad honom om hjälp i uppförsbackarna, för då var det som värst. Rasten gick bra och plåstren lindrade min ångest. Det fortsatte med samma distinkta skav, det blev liksom inte värre för varje steg längre. När vi sen kom till det backiga partiet för tredje gången så tog min stridsparskamrat ett steg bakåt och hjälpte mig hela vägen upp utan att jag bad om det. Han gjorde det. I varje backe. Och jag var så tacksam. Jag hade fått lida så mycket utan hans hjälp just igår. Och i det ögonblicket, när han hjälpte mig utan att jag bad om det för första gången - då insåg jag varför jag jobbar i det gröna. Det är för självklarheten att finnas där för varandra. Att alltid stå bakom den andres rygg. Tryggheten att man kan lita på varandra. Sakta växer den fram även på mitt nya jobb. Och det känns så bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0