Shopping!

Idag har jag och mina biceps varit på Ullared! (... Mia fick också följa med, någon måste ju köra bilen ^^)


Dag8 - ett ögonblick

Igår marschtränade vi på jobbet. Det var en kontraorder på schemat och alltså inte enligt ordinarie plan. Vi skulle egentligen öva strid i skogen och jag hade mina nya kängor eftersom att jag tänkte gå in dem. Men efter omkastningar packade vi packningen (nästan) enligt packplan och då blir den ganska tung. På terrängspåret och med nya kängor blir den dessutom snäppet ännu tyngre. Efter bara någon kilometer så erkände jag mitt misstag. Det började bränna på hälarna. Och för varje steg brände det lite till. Och lite till. Jag blev övertygad - jag skulle få skoskaven från helvetet. På båda hälarna. Efter ytterligare kanske tio minuter känder jag begynnelsen till blåsor även mellan tårna. Jag förbannade mig själv och min dumdristighet. Jag började tillsammans med min stridsparskamrat för dagen planera hur vi skulle organisera arbetet under nästa rast för att jag skulle hinna kränga på mig skoskavsplåster på båda fötterna. Och jag bad honom om hjälp i uppförsbackarna, för då var det som värst. Rasten gick bra och plåstren lindrade min ångest. Det fortsatte med samma distinkta skav, det blev liksom inte värre för varje steg längre. När vi sen kom till det backiga partiet för tredje gången så tog min stridsparskamrat ett steg bakåt och hjälpte mig hela vägen upp utan att jag bad om det. Han gjorde det. I varje backe. Och jag var så tacksam. Jag hade fått lida så mycket utan hans hjälp just igår. Och i det ögonblicket, när han hjälpte mig utan att jag bad om det för första gången - då insåg jag varför jag jobbar i det gröna. Det är för självklarheten att finnas där för varandra. Att alltid stå bakom den andres rygg. Tryggheten att man kan lita på varandra. Sakta växer den fram även på mitt nya jobb. Och det känns så bra.

Dag7 - min bästa vän

Jag skulle kunna fundera i timtal över vem jag ska sätta högst upp på vänskapens bergstopp. Och ändå skulle jag inte bli nöjd. Det är ett svårt beslut, och eftersom att just det här beslutet är frivilligt och inte livsviktigt, så väljer jag att avstå från att välja. Jag tänker inte placera någon på toppen. Jag tänker däremot berätta för er vad vänskap betyder för mig. Jag tror jag gjorde något liknande när jag gjorde halva den här listan för sisådär tre år sen. Jag minns dock inte vad Becka 2.0 kände i sitt hjärta. Men jag vet ungefär hur jag känner nu, och det är ändå det som faktiskt betyder något för nutiden, och framtiden.
 
För mig är vänskap det som får mig att hålla ihop. Det är ett aktivt val att vara vänner. Samtidigt som det kan vara ett omedvetet val att man inte hör av varandra på månader eller år. Jag skulle hellre dö än se mina vänner lida.
 
Jag har suttit här skitlänge nu. Skrivit och sen tryckt på delete. Skrivit igen. Och tryckt på delete igen. Det enda jag fick ner som faktiskt beskrev hur jag känner är det kursiva. Det jag tror att jag vill få formulerat i ord är att jag inte skulle stå här idag om det inte var för mina vänner. Jag skulle aldrig kommit hit där jag är idag, om det inte vore för all konstgjord andning ni gett mig och alla starka händer som kramat min själ. Jag hade kanske inte ens varit vid liv om det inte var för er. Så poetiskt nog så vill jag tacka. Jag vill tacka för att ni torkar tårar och drar mungipor uppåt, när vägen är som krokigast. Jag vill tacka för att ni håller min hand, när jag ska göra saker jag är övertygad om att jag inte klarar av. Jag vill tacka för att ni uppmuntrar mig, när jag är på väg att ge upp. För jag vill inte ge upp. Jag vill aldrig ge upp. Och det vet ni. För ni har antagligen sett rakt igenom mig. Även om jag är en stängd bok. Tack.
 
 
 

Dag6 - min dag

Min dag började 0550 när klockan klämtade hjärtligt och skrek åt mig att krypa upp ur min väldigt varma och sköna säng. Jag genomförde morgonrutin under de mest hetsiga former och var i god tid till bussen som gick klockan 0630. Väl anlänt till jobbet knölade jag på mig stridsutrustning och slängde stridspackningen på ryggen. Vi låste ut våra vapen och tog bussen till skjutfältet. Väl där började det snöa. Vi spenderade hela dagen på skjutbanan i minusgraderna och långkalsongerna. Vi genomförde diverse skjutningar och stora grejen med dagen var att skjuta med "svag axel", det vill säga att för min del skjuta med vänster, något jag aldrig testat på tidigare. Och det gick väl ganska kasst men ändå över förväntan. Mest då jag förväntade mig att missa tavlan. Med mörkret så kom bussen och vi tog oss tillbaka till garnisonen genom ett blött Göteborg. Där väntade middag och vapenvård.
 
Och nu sitter jag här. Käkar clementiner och digestivekex och smygtittar på Ensam mamma söker.
Så kan en nuförtiden ganska normal dag se ut i mitt liv. Inte särskilt glamoröst om man läser mellan raderna och ser maten i plastförpackningar och långa väntetider när det känns som om tårna ska frysa av och timmar sittande på källargolvet i kasern gnuggandes krutrester från vapendelar och smärtan i ryggen när den stora ryggsäcken obarmhärtigt vilar sin vikt på mina axlar. Men jag gör det för att jag är övertygad. Jag vill lösa uppgift. Och jag vill leva i gemenskapen en bra grupp skapar.

Dag5 - vad är kärlek?

Du vet känslan när någon lägger sin varma hand runt ditt hjärta och kramar till precis så hårt att det inte gör ont, men det känns att det är på riktigt. Eller när någon ser dig i ögonen och påverkar din själ såpass att den gör volter inuti dig. När en maträtt du egentligen inte tycker om alls smakar väldigt gott, bara för att du äter den i rätt sällskap. När ord inte behövs för att visa känslor, det är kärlek.

Eller när du ligger på det kalla kakelgolvet i badrummet, griper med händerna likt klor i badrumsmattan och hulkar hejdlöst. När du kramar kramdjuret från småbarnsben för att kunna somna på kvällen. När en maträtt du egentligen ger guldpokal plötsligt tappat smaken. När ett enda ord hade betytt så väldigt mycket. Då vet du att det var kärlek.

Kärlek är det som lyfter mig allra högst. Men det är också det som slår mig allra hårdast.


Dag4 - det här åt jag idag

Eftersom att den här dagen inte är särskilt långt gången så tänker jag skriva vad jag åt igår. Bara för att det är så ohyggligt intressant. Särskilt när jag inte har en enda bild på någon av maträtterna.
 
Jag började dagen med att ignorera gröten då gröt alltid gör mig hungrig så jäkla snabbt. Jag käkade därmed en tallrik a-fil med garants fantastiska müsli. Till detta drack jag ett glas vatten och käkade en skiva vörtbröd med enbart smör på då jag glömt köpa pålägg. En ganska färglös men god frukost. På förmiddagen gymmade jag och avslutade passet med en banan som de delade ut gratis på gymmet. Nästa måltid var lunchen. Den intogs fredagen till ära i pentryt på jobbet i sällskap med några goda kollegor och många skratt. I min låda från Ikea återfanns det pastafjärilar med köttfärssås och en knippe färsk broccoli. Jag kryddade rätten med ketshup lånad av Sjöstrand och till efterrätt blev det ett äpple. Sen åkte vi och simmade med jobbet och jag blev så sjukt hungrig. Men jag hade inget att äta så jag tuggade tuggummi tills jag kom hem. Då tryckte jag i mig två mackor(fortfarande med bara smör) under tiden som jag kokade nya pastafjärilar och micrade mer köttfärssås. Så nu har ni säkert listat ut att middagen gick i samma linje som lunchen fast med min egen ketshup. Efter det så sov jag en stund på maten och sen tog jag bussen till Eriksberg. Väl där drack jag glögg och tryckte i mig både pepparkaka, mjuk pepparkaka, chokladtryffel, skumtomtar och någon märklig frukt.
 
En god dag vad gäller maten. Betyget är 4/5 då jag råkar skatta köttfärssås väldigt högt.
 
 

Dag3 - mina föräldrar

Jag har en mamma. Och en pappa. Mamma är rödhårig och pappa är blond. Eller var blond. Jag tror mina föräldrar är några av de finaste människor som finns. Om de någon gång klagar på något så är det på människor som ser ner på andra. Jag minns en gång när mamma berättade att hon hade hört någon som talade illa om tjocka människor, bara för att de var tjocka. Mamma var bedrövad och med en stor ledsam suck sa hon att "det som spelar roll är väl inte hur man ser ut, utan att man är snäll?!
Jag är lik mina föräldrar på olika sätt. Jag och pappa har samma humor och är lite busiga. Mamma och jag fungerar exakt likadant när vi blir ledsna eller tjuriga och vi har samma skapande intressen.

De är gifta. Mina föräldrar. Det har de varit sen innan jag föddes så med min ålder åldras även deras äktenskap. Ganska fint tycker jag. Att man lever och delar liv så länge. Kärleken är nog ganska stark ändå.


RSS 2.0