Framtiden är oviss - men fantastisk.

Om ni visste hur mycket som rör sig inuti mig just nu. Mina viljor har ett slagsmål där liv och död står på spel, där drömmar slåss mot drömmar och där självklarheter har börjat ifrågasättas. När jag skriver använder jag ofta samma uttryck för att beskriva känslor, det kommer du märka om du läser längre texter jag skrivit, att samma rader återkommer. En av dem är att "det liksom äter upp mig inifrån". Jag brukar använda den meningen för att beskriva något fruktansvärt. Nu vill jag använda den för att beskriva något tvetydigt. Det äter nämligen upp mig inifrån, men det framkallar inte viljan att ta ett steg tillbaka. Jag vill istället ge hela mig. Jag står med en fot i varje värld, och jag vet att en dag måste jag välja. Det är ett stort jävla ilandsproblem, inget annat. Jag är tjugotvå år gammal och har hittat två framtider jag uppskattar och vill bli en del av. En helt vanlig, och en med livet som insats. Det kan tyckas märkligt att båda verkar lika lockande, men trots det, så gör de det.
 
Jag har muckat från GMU:n nu. I fredags marcherade vi ut genom grindarna till regementet för sista gången för den här gången. Vad GMU har gett mig? - allt. Jag har utvecklats som del av försvarsmakten, och som människa. Hela utbildningen avslutades med en slutövning som bestod av åtta dygn i fält. Det vill säga åtta dygn när vi befann oss i ett scenario som utspelades i krig, hotet mot Sverige var stort och vi skulle lösa flertalet uppgifter för att skydda landet mot angripande makt. Jag har aldrig sovit så lite tidigare i hela mitt tjugotvååriga liv. Jag har heller aldrig levt på så lite mat eller gått så länge utan att duscha. Men, jag har heller aldrig mått så bra. När vi skulle göra soldatprovet(fysisk aktivitet i 8h där flertalet timmar är march) så trodde jag efter bara 30 minuter att min rygg skulle gå av och jag kunde inte andas pga hur kroppsskyddet och ryggsäcken påverkade mig på fel sätt. Det började regna innanför skyddsglasögonen. Men efter stöd från gruppkamraterna och Sergeanten som var troppchef och lite specialfix med ryggsäcken så gick vi igen. Och med hjälp av fixet så försvann all smärtan i ryggen. Det gjorde resten av dagen till något jag faktiskt klarade av.
 
Jag är så stolt över mig själv.
 

Kommentarer
Postat av: Mimmi

Är så stolt över dig! Vad för val du än väljer så kommer de bli de rätta. Gå efter din magkänsla. Den brukar ha rätt. Och skulle den inte ha de, då drar du i handbromsen och backar tillbaka till där du hör hemma. Stöttar dig! Kram kram

Svar: Tack! Jag behöver dig, världens bästa Mimmi!
None None

2013-04-30 @ 19:36:16
Postat av: Rasmus

Jag är också stolt över dig! :) Och håller med Mimmi, magkänsla är den bästa känslan att följa :) Kram!

Svar: Jag vet. Om man har ont i magen - vänd om och prova nytt. Vi borde ses. KRAM!!
None None

2013-05-01 @ 22:21:14
URL: http://heartscene.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0