Framtiden är oviss - men fantastisk.

Om ni visste hur mycket som rör sig inuti mig just nu. Mina viljor har ett slagsmål där liv och död står på spel, där drömmar slåss mot drömmar och där självklarheter har börjat ifrågasättas. När jag skriver använder jag ofta samma uttryck för att beskriva känslor, det kommer du märka om du läser längre texter jag skrivit, att samma rader återkommer. En av dem är att "det liksom äter upp mig inifrån". Jag brukar använda den meningen för att beskriva något fruktansvärt. Nu vill jag använda den för att beskriva något tvetydigt. Det äter nämligen upp mig inifrån, men det framkallar inte viljan att ta ett steg tillbaka. Jag vill istället ge hela mig. Jag står med en fot i varje värld, och jag vet att en dag måste jag välja. Det är ett stort jävla ilandsproblem, inget annat. Jag är tjugotvå år gammal och har hittat två framtider jag uppskattar och vill bli en del av. En helt vanlig, och en med livet som insats. Det kan tyckas märkligt att båda verkar lika lockande, men trots det, så gör de det.
 
Jag har muckat från GMU:n nu. I fredags marcherade vi ut genom grindarna till regementet för sista gången för den här gången. Vad GMU har gett mig? - allt. Jag har utvecklats som del av försvarsmakten, och som människa. Hela utbildningen avslutades med en slutövning som bestod av åtta dygn i fält. Det vill säga åtta dygn när vi befann oss i ett scenario som utspelades i krig, hotet mot Sverige var stort och vi skulle lösa flertalet uppgifter för att skydda landet mot angripande makt. Jag har aldrig sovit så lite tidigare i hela mitt tjugotvååriga liv. Jag har heller aldrig levt på så lite mat eller gått så länge utan att duscha. Men, jag har heller aldrig mått så bra. När vi skulle göra soldatprovet(fysisk aktivitet i 8h där flertalet timmar är march) så trodde jag efter bara 30 minuter att min rygg skulle gå av och jag kunde inte andas pga hur kroppsskyddet och ryggsäcken påverkade mig på fel sätt. Det började regna innanför skyddsglasögonen. Men efter stöd från gruppkamraterna och Sergeanten som var troppchef och lite specialfix med ryggsäcken så gick vi igen. Och med hjälp av fixet så försvann all smärtan i ryggen. Det gjorde resten av dagen till något jag faktiskt klarade av.
 
Jag är så stolt över mig själv.
 

två veckor KVAR.

Det känns som om det var igår jag skrev att det hade gått två veckor av utbildningen - nu är det två veckor kvar. Snart har det gått tretton veckor sen jag klev in genom grinden. Med Almskog gåendes bredvid mig, utan att veta vilken skön lirare det var jag delade trottoar med. Inte kunde jag ana hur jag skulle växa, hur personer runt omkring mig skulle växa. Eller hur jag skulle förändras, påverkas. Det har inte skett några drastiska förändringar. Men det som har skett har stor betydelse. Jag har fått en distans. En distans som påverkar mig väldigt mycket. Det som förut bara var krigsfilmer, blir verklighet. Det som förut var nyheter om fjärran länder i konflikt, blir en framtida arbetsplats. Det som förut kändes omöjligt att klara av, blir en baggis. Jag är inte färdig än. Inte på långa vägar. Jag har en åtta dygn lång utmaning framför mig. Men när jag numera rör mig ute bland civila, i mitt gamla liv, så känns det abstrakt. Det går inte att ta på. Världen känns så liten utanför grindarna, och så stor innanför. Det känns som om det jag gör där, har stor betydelse. Jag känner mig viktig. Och jag tror att det är väldigt viktigt, för mig som person.
 
 
Idag köpte jag en ny (begagnad surfbräda). Så nu jäklar blir det åka av! Framåt hösten dock, jag tror den är för liten för att jag ska kunna stå på den än. Lite vingligt liksom.

Vissa veckor är tunga.

Jag tänkte försöka skriva om veckan som varit. Vad jag har gjort, hur jag har känt, och hur jag har mått. Men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, då det varit en väldigt omvälvande vecka. Vi har examinerats i skyddsvaktsutbildningen och det var väldigt kul. Och övningarna var lärorika. Jag tänker inte sticka under stol med att skyddsvaktsperioden tog mitt intresse med storm. Jag förväntade mig tre småtråkiga och teoretiskt väldigt tunga veckor. Men det har flutit på bra, och framförallt så har det varit väldigt väldigt roligt. Sen gick veckan lite utför. Det är inte heller någonting jag tänker sticka under stol med. Vi hade skjutexaminationer en hel dag. För att bli godkänd GMU så ska du klara totalt 16 examinationer. 3 av dem är skjutning. Jag klarade 2. Och jag är så förbannat jävla skitarg och besviken på mig själv för det. Det handlar om min framtid, om mitt liv, om mina drömmar. Och jag slänger dem på marken och spottar på dem. Det känns så onödigt. Jag måste klara det nästa vecka. Då har jag två dagar på mig. Jag vet inte vad jag tar mig till om jag inte klarar det då. För jag tror jag grät slut på mina tårar i torsdags, när jag bröt ihop av ren hopplöshetskänsla.
 
Så. Den här veckan har varit, jobbig. Men fredagens utekväll var grym. Och jag tänker göra lördagen och söndagen också fantastiska. Jag hoppas på surf imorn!.
 

RSS 2.0