Dag 22 – Det här upprör mig


längtar lite osv.

Idag kom våren. Bangbomcrach. Solen skiner och fåglarna kvittrar och jag såg en snödroppe i en rabatt. Så nu när våren kom längtar jag till sommaren istället. Fast, på riktigt. För då ska vi ut och åka. Och vi behöver det, vi behöver få vara bara med varandra. Idag har vi kommit överrens om att vi på vår tågluffartripp ska besöka minst följande städer: Amsterdam, Paris, Barcelona, Nice, Pisa, Rom, Venedig och Prag. Det är de planerade, sen tänker vi att spontanbesök är ju att välkomna. Jag längtar efter wienerbröd i Paris allra mest. Och att doppa tån i en gata i Venedig. Jag har bestämt mig för att springa en mil eller i alla fall en halv i varje stad vi stannar. Bara för att kunna ha det på meritlistan (och för att inte bli väldigt tjock under resan).

Eftersom att jag längtar till sommarn så tänker jag dela med mig av två bilder från förra sommarn. Två bilder som ikluderar fyra personligheter jag älskar.


nejdå, jag e int bitter.

Det kliar i min hals så att jag har rethosta. Det är fan inte rättvist. Den här månaden förtjänar jag verkligen inte baciller, så duktig som jag har varit. Jag har kämpat mig igenom mitt träningsprogram som en jävla slav och dessutom undvikit allt sött även om jag varit sugen varje dag. Resulterar det här i dåliga resultat på kroppsammansättningsmätningen jag ska göra nästa vecka så vet jag inte vad jag gör. Jag har än så länge betalat 6000 jävla kronor för min träning, att baciller och helvete ska komma i vägen förtjänar jag inte, jag gör mitt allra jävla bästa, och får skit. Känns det som. För nu är jag inte ens sjuk på riktigt, men tränar jag kan jag få hjärtmuskelinflamation. Jag tycker inte det låter sådär jätteskoj, och därför hoppar jag träningen. Men det är så tattigt orättvist.

Sådär. Nu har jag visat mitt missnöje.

Godmorgon förresten.

Den vinner som är trägen

I mitt nya träningsprogram har jag förutom den tidigare beskrivna övningen med bollen uppdraget att göra dips. För er som inte vet vad dips är så kan det se ut ungefär såhär när jag gör det: http://cdn.fitnessplay.tv/wp-content/uploads/2010/07/FITNESSPLAY_dips.jpg . I de flesta gym finns det en dipsställning där man kan ha en platta under knäna och på så vis kan man få hjälp att ta bort delar av sin kroppsvikt, då det inte alltid är så lätt att börja göra övningen med hela sin kroppsvikt. Kan vara lite tungt. Det skulle jag göra och det gick hjälpligt bra de första veckorna. Men den här veckan var jag lite busig och tog bort plattan helt och provade med hela min kroppsvikt. Förstå hur förvånad jag blev när det gick? Jag klarade det? Det har jag aldrig gjort tidigare i hela mitt liv. Snacka endorfinkick. Det bubblade i hela kroppen och jag kände mig nästan lite nykär. Inte så att jag ville hålla handen med gymmet, men ni fattar.

Nästa gång jag skulle köra passet var igår. På ett annat gym. Ställningarna ser lite olika ut så jag vågade inte ta bort all vikt i första setet. Det är ju dumt att ropa hej för tidigt tänkte jag. Men sen provade jag i sista två seten och bannemej, det gick. Då såg Hans mig, han är en man på cirka 50 starka år som är byggd av muskler och en gyminstruktör med auktoritet på anläggningen där jag jobbar nu. Så ställde han sig bredvid dipsställningen, sträckte fram handen och sa grattis. Uppspelt som jag var log jag mitt största leende och tackade utan att egentligen veta vad han grattade mig för. Han fortsatte sen med "Du är den första tjejen jag ser som klarar det". Jag vet ju att det finns MÄNGDER med tjejer som klarar det, särskilt som jag lyckades. Men jag tänker leva på det ett tag framöver och peppa mig själv och andra att orka lite mer och lite tyngre. För, den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp.

ett uppochnervänt V

Jag har fått ett nytt gymschema av min tränare. Det är jättekul. Förutom en sak, sista övningen. Den är fruktansvärd. Och då menar jag verkligen fruktansvärd. Den ligger sist i programmet och jag har ont i magen och hängande huvud redan 3-4 övningar innan. Det är en magövning med hjälp av en pilatesboll och två hantlar. Jag ska hålla i hantlarna och så som i armhävningsposition med fötterna ovanpå bollen och sen rulla bollen framåt med hjälp av benen så att jag ser ut som ett uppochnervänt V. Och sen tillbaka igen. Första veckan skulle jag göra det 3x20 repetitioner, veckan efter 3x25 och den här veckan ska jag göra 3x30. Som ni förstår ska jag göra 3x35 nästa vecka osv. I dagsläget klarar jag högst 15 i streck. Och det är inte för att magen blir trött, utan för att jag välter, blir trött i armarna eller får alldeles för mycket blod i huvudet och inte kan hålla balansen alls. Det suger. Rent ut sagt. Och jag måste erkänna att det är lite pinsamt, för alla tycker det ser spännande ut med den övningen och kollar, och då faller jag ihop i en hög. Sen berättade tränarn att hon hade haft en kund en gång som blev så trött av den att han ramlade rakt ner. Med näsan först. Och bröt den. Känns ju, bra? Men jag biter ihop, för fan va snygg magen ska bli.

Jag har för övrigt en sockerfri månad. Och om jag klarar det ska jag köpa en muminkopp. (och en S T O R påse godis)

Puss.


RSS 2.0