lilla lilla lars.

Jag läste en förbaskat fin intervju med Håkan med stort H nyss. Han kan måla med ord, och killen som skrev intervjun var bra. Jag tycker det är bra när de som skriver recensioner eller intervjuer gillar det de skriver om. När de målar fina porträtt istället för att leta efter hakar och fel, obetalda böter eller missar på konserter. Jag gillar när de själva romantiserar personen de skriver om, när de gör det alldeles för mycket så att man verkligen känner att det pirrar i kroppen på skribenten. Som recensionen av lasses spelning i somras, den killen visste vad han snackade om, att det var kärlek. Och jag är precis likadan. Jag skulle kunna tacka min kära vän Emma hur många gånger som helst och det skulle aldrig vara nog. Hon gav mig kartan mot ett bättre liv när hon bjöd in mig på Lasses väg. Och folk kan klanka ner på mig, sucka när jag säger att jag lyssnar på Winnerbäck, säga att han inte kan sjunga och att han är kass, för det skiter jag i. För mig är Lasse en hjälpande hand, en kram i mörkret, en tro på livet, ett lugn i magen. Men han är också festens mittpunkt, den som sätter ord på min vänskap till just Emma, och vår Becca nummer två. Winnerbäck påminner mig om gymnasietiden, vi är lördagens änglar som virvlar i stan, och jo, en hel del förbannat tvivel. När jag huserade hos Emma på Kattrumpan och somnade med tusen ogjorda saker och filosofi på tungan. Lasse påminner mig också om min person, om hur jag vuxit, om hur jag dragit mig upp. Han ger mig hopp, och tröst. Man bör dock inte lyssna på "faller" om man redan är deppig, för då går det bannemej utför.

Nu blev jag nersjunken i mig själv. Men det blir nog lätt så, när man är ensam hemma och inte riktigt vill gå och lägga sig även om man borde. Jag har en lång dag imorn. Jobb, skola, grupparbete, jobb och sen hem. Hem till en tom lägenhet. Jag träffar inte den där snubben jag bor ihop med förrän på torsdag eftermiddag. Våra scheman ville inte riktigt samarbeta den här veckan, heller. Men jag älskar honom, så det gör ingenting. Det är bara att bita ihop tror jag, acceptera läget.

Nu ska jag nog försöka sova en aning, det brukar ju vara väldigt skönt när man väl lagt sig.
Dröm sött kära vänner, det är en ny dag imorgon. Bit ihop och kom igen.

(ni hittar håkanintervjun här: http://www.mypaper.se/show/noje/show.asp?pid=24522640916348 )


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0