julafton. höhö. God jul?

Jag har varit i Småland och firat jul. I mammas och pappas nya kök. Vid deras turkosa bord. Med tända ljus och tomtegröt började dagen, sen fortsatte denna med matlagning och telefonen som ringde med återbud från halva släkten som satt insnöad i sina små hus längs slingriga vägar. Karlarna i familjen skottade snö till förbannelse och åkte senare iväg för att gräva fram i alla fall en familj så vi fick något sällskap och hjälp att äta upp all denna mat.

Den som var gladast och satt allra längst fram när tomten kom, det var såklart julhunden, Laban. Svansen viftade gladare än någonsin förr och han öppnade ivrigt paket efter paket som tilldelades honom från den konstiga men väldigt snälla gubben med skägg och röd kappa.




"Ta ett kort på oss och granen!" Jo jag tackar ja, oss och en grankvist kanske?



Vi kommer Jonte!


Det är minsann inte lätt när man sjunker ner med hälften av tassarna i snön. Förbaskat också.

ehm. That's my christmas. Gott nytt förresten!

erkänner mig besegrad.

Jag tänker bara säga att fighten mig och dammsugarn emellan är så jävla hård. Först utmanades jag av den när en propp gick och Jonte hade gömt de andra. När jag efter några stöttande telefonsamtal från Razze och pappa fick jag till slut tag i Jonte, som mycket riktigt hade flyttat dem. Med strömmen tillbaka tog jag över matchen och det blev odammigt överallt. Men dammsugan lurpassade nog bara, för när jag sen placerade tillbaka honom i skåpet gav han mig en rak höger på hakan. Jag föll ihop i krämpor. Numera har jag ett rött märke och en svullnad på hakan, jag utnämner motvilligt dammsugaren till vinnare.

För övrigt ber jag om ursäkt för bortglömt bloggande och struntande i julkalender. Jag har ägnat mig åt att fira jul, vara bekymrad över min situation, leka i snön, äta godis, planera pengar, betala räkningar, åka bil, åka tåg, gå promenader och träning. Jag ska langa tjusiga julbilder senare idag tror jag. Men jag lovar inget, jag kanske blir slagen medvetslös av skurtrasan.




Jag vet vad ni tänker, att det syns knappt och att jag gnäller för ingenting. Men seriöst, det gör ont. Nästan lika ont som att bryta tårna. Vilket de som har gjort vet att det gör sjukt j*vla ont.

godmiddag.

Idag pluggar jag som fan och är en exemplariskt student. Fast nu äter jag mat. För man behöver bränsle för att orka plugga så hårt som jag gör. Hör ni också ironin? Jag pluggar, det gör jag, jag har inte samvete att göra annat, men om det är på den nivån det borde vara, det kan diskuteras. Det är tenta imorgon och min mage vänds lite utochin bara av tanken. Men min lunch är helt okej, pasta med stekt kycklingfilé, bara sådär. Att kycklingen smakar lite ofärdig efter en evighet i stekpannan är nog bara min generationsöverförda noja och osäkerhet kring kyckling. Mamma lät oss knappt vara i köket när menyn lät som sådan. Nu tappade jag pasta på golvet. Varför jag inte är förvånad? För jag att jag är född klantig. Nejmenjagskavälpluggavidare. Puss.


Dag 15 – Mina drömmar

Jag hoppade över igår, för jag tycker att det är så sjukt tråkigt att skriva om vad jag har på mig.

Mina drömmar. Jag har ganska många och ganska stora drömmar. Jag talar ofta om vad jag vill och vad jag drömmer om, att jag vill rädda världen, att jag vill volontära i Afrika, att jag vill bli mamma, att jag faktiskt inte vill ut och se världen utan nöjer mig med att drömma om ett liv i Sverige. Jag drömmer om att finnas där för de som behöver  mig och jag drömmer om att vara någons allt, vilket jag faktiskt hoppas att jag är, just i detta nu. Men samtidigt drömmer precis jag som många andra om att vissa dagar vara någon annan, att inte behöva ta itu med mina fattiga ilandsproblem som hänger som tunga moln över mitt psykiska tillstånd.

Jag har redan införlivat många drömmar. En av dem var väldigt tydligt och väldigt säker och jag kämpade för den i nästan 12 år. Jag tog svart bälte i jujutsu. Och det kan tyckas som en liten dröm, som något som inte betyder så mycket i det stora hela. Men det var en barndomsdröm, något som varit en utopi, något ouppnåeligt sen hösten när jag precis fyllt sju år och tog mina första steg ner i den svettiga källaren och skapade en av mitt livs drömmar. När jag fick mitt svarta bälte nästan 12 år senare, så kändes det för en sekund som om ingenting var omöjligt, när glädjetårar rann ner för mina kinder kändes det som att jag kunde klara allt. Jag är inte naiv riktigt på den nivån längre, men inte långt ifrån. Jag hoppas och drömmer och tror och vill. jag har insett att även jag är mänsklig och att jag aldrig kommer kunna rädda världen på det sätt jag vill rädda den. Men jag kan hoppas och drömma och bygga en person utifrån mina värderingar, och hoppas att denna person påverkar andra människor, att jag kanske lämnar ett litet spår, en liten gnista.

Jag kan öppna mig såpass mycket, att drömmen jag kämpar för att uppnå nu, är att vara nöjd och stolt över min person. Att kunna se tillbaka på mig själv utan ångest, och utan en klump i halsen av misslyckande. För jag har förstått att det är okej att känna så, att ingenting är fel, men det går att ändra på. Det är min dröm just nu. Jag tror att jag måste börja där.

Dag 13 – Den här veckan

Jag tror att den här veckan kommer bli en av de bästa och sämsta i mitt liv. Idag har jag varit ett tentamonster. herre jävlar vad svår jag har varit idag. Jag har skrattat, gråtit, varit frustrerad och gråtit igen. Jag har hatat utvecklingsekonomi och jag tror att både tisdag och onsdag kommer vara likadana. Jag kommer plugga som ett as och drabbas av ångest ett tiotal gånger om dagen för att det känns som att jag i princip inte kan ett piss. Så jag kommer gråta och vilja byta liv med alla andra på hela jorden. Men på torsdag eftermiddag hoppas jag att detta ångestladdade liv byts ut för en sekund när jag ska göra mitt första arbetspass på nya extrajobbet på friskis. Jag ser sjukt mycket fram emot det. Faktiskt. Jag tror det blir jättebra. Jag gör alltså som man alltid gör med jobb, målar upp en utopi och blir besviken sen, men jag tror inte att jag blir besviken den här gången. haha. som man alltid säger.

Sen kommer helgen bestå av träning, plugg och det nya jobbet. Taggad till tusen. Men just nu, ångest.
Nästa vecka däremot. Julafton here I come!

Dag 12 - i min handväska

Det här inlägget kommer en dag för sent. Men jag struntar i det.

Min handväska. Jag är ingen tjej med handväska, jag vet inte ens om jag äger en handväska. Jag har en hemmasydd axelväska som är ganska liten, den brukar jag ha när jag går på stan eller ska gå och handla. Den är nog den som borde klassas som handväska i mitt liv. Om jag öppnar den hittar jag diverse småsaker som är bra att ha. Näsdukar, lypsyl, plånbok, nycklar, gammalt godispapper, ett litet anteckningsblock, skräp, en sån där man ska sätta på nyckelknippan så att man får tillbaka den om någon hittar den, en och annan penna och åter igen, skräp. Jag gillar inte att slänga saker på marken, jag tycker det känns fel ända in i märgen, därav allt skräp. Undra om jag någon gång kommer köpa en handväska i det formatet att den i alla fall har handväskhandtag. Jag betvivlar detta starkt.

Dag 11 – Mina syskon

Jag har ett syskon. Det är en storebror och han heter Niklas, Niklas Olsson. Men jag kallar honom bara för Nicke. Nicke är 21 år och bor med sin käresta i en liten lya tillsammans med två katter. Han har alltid retat mig. Jag minns inte vad han brukade kalla mig, men jag minns att jag lockade fram det ur honom så att mamma och pappa skulle skälla ut honom och lovprisa mig, den snälla lillasystern. Han brukade slå mig, nypa mig och kittla mig. Och jag brukade gråta och gnälla lite extra högt. Jag brukade nynna "NickePickePäronPung" innan jag visste vad en pung var och han blev arg. Vi är ganska bra på det där, att reta gallfeber på varandra.

Vi började på jujutsu samtidigt och har alltid haft det gemensamt. Under vår uppväxt är det nog det enda vi haft gemensamt, förutom blodet då, men det är ju inte direkt vår förtjänst. Vi har kastat varandra i mattan och riktat sparkar mot varandra, under fredliga former. Tills vi någon gång, mot instruktörernas vilja råkade hamna med varandra när det var fight, vi gav oss inte. Vi kämpade tills svetten rann om oss och instruktörerna fick avbryta.

Men jag minns också när vi klättrade genom snåren i grannskapet, eller när vi lekte datten med alla andra barn under ljumma sommarkvällar. Jag minns när är vi badade i flera timmar utan att gå upp, eller när vi sprang mellan karusellerna på liseberg och bävade för att dagen skulle ta slut. Men jag minns även när vi lekte tjuv och polis, jag var tjuv och han och vår granne Jonas band fast mig i en lyktstolpe och lämnade mig där. Där ingen såg mig. Fast när jag tänker på det så vägs det upp av hur han kramade mig på jujutsulägrerna när vi var små och jag hade hemlängtan. Hur vi kramades och grät ihop när morfar lämnade oss. Hur han med äkta djup och allvarlig röst berättade för mig när jag var sjutton att om någon kille skulle göra något dumt mot mig så skulle han slå ihjäl honom. Det var brutala ord, men för mig som aldrig fått någon sån kärleksförklaring från honom innan så satte det sig där det skulle. Jag älskar min storebror, fast inte på ett sånt sätt som många andra gör med sina syskon, att de ser sina familjemedlemmar som bästa vänner, jag älskar honom för att han är min bror. Jag älskar honom för att han kämpar, för att han gör det han vill och för att jag vet att han ställer upp för mig, om jag verkligen behöver. Och om någon tjej gör något dumt mot honom, då slår jag ihjäl henne, eller, slår henne i alla fall.


Två av männen i mitt liv; Superkillen och NickePickePäronPung. Det är nu ni ska säga att vi inte är lika, okej?

En av veckans bästa dagar, lördag.




Godmorgon vänner!
Jag har en hektiskt dag framför mig, det är plugg som fan, gym för första gången i mitt liv, sen fika och shoppa med allas vår ärade, Rasmus Lannér. I'm locking forward to it. Den här veckan har varit galen. Jag fick jobbet, jag kom in på utbildningen och jag har pluggat som en idiot. Still going strong.

Peace.

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Jag tänker med ord beskriva vad jag har på mig idag. Ingen flashig suddig iphonebild tagen i en spegel. Inte min grej. Dessutom känner jag mig tjock idag för jösses vad jag åt godis förut, så inga bilder här inte.
Vad jag har på mig idag;
Mina gröna byxor från H&M:s herravdelning och en gosig blårandig tröja som ser lite stickad ut, den är också från H&M:s herravdelning men den tillhör inte mig personligen egentligen, den är så att säga stulen ur killens garderob, helt okej att vi har samma storlek.

Dag 9 - min tro

Min tro? Jag tolkar det här som något religiöst. Hela min uppväxt var jag involverad i kyrkliga aktiviteter. Det började såklart med att jag döptes, rätt och slätt så fick jag mitt namn, Jesus välsignelse och gudföräldrar. Sen var jag med i kyrkans barntimma tillsammans med min mor och bror när jag var liten och har alltså inget större minne av den tiden, jag gissar att man lekte med de andra barnen och fick höra sagor om Jesus. Sen fick jag min bibel det år jag fyllde fem. Precis som alla andra barn som tillhör Svenska kyrkan. Sen började jag i miniorerna, största händelsen där var när jag spelade gris i en föreställning vi satte upp i kyrkan. Ja, ni läste rätt, gris. Jag bävar dessutom för att det finns kort på det i någon låda i kyrkan. Nästa steg var juniorerna, alltså samma sak som miniorerna fast en äldre kategori barn. När jag blev tio år tjatade mina kompisar med mig till kören, jag kommer aldrig glömma första gången jag var där. Hilda, en brud med sångtalang sen småbarnsben tog mig under sina musikaliska vingar och fick mig att förstå det där med att sjunga efter noter och faktiskt byta ton då och då. Det öppnade så många dörrar för mig. Jag stannade kvar i kören väldigt många år. Barnkören blev ungdomskör osv. Under hela den här tiden vet jag inte om jag faktiskt trodde. Jag gick inte runt och kände att jag trodde på Gud, när jag var liten såg jag det nog mer som vanliga sagor än verkliga berättelser. När jag var 13 skrevs jag in som sommarkonfirmand och sommaren innan jag skulle fylla 14 tog gruppen på 12 färjan till Gotland och det är 4 dagar jag sent ska glömma. Min konfirmationstid, de där tre intensiva veckorna på sommarn, är tre väldigt bra veckor av mitt liv. Jag hittade min tro och jag utvecklade mitt eget sätt att se på kristendom, kyrkan och Gud, det är väl på något sätt det som konfirmationen går ut på antar jag. Sen följde en tid när jag var ledare för barnkören, hjälpledare för konfirmander och ingick i en vill-du-gå-vidare-grupp. Mitt engagemang och medlemskap i Svenska kyrkan var stort. Jag trodde, och min tro tröstade och stärkte mig.

Men sen dess har jag hunnit med mycket. Det är fem år sen som kyrkan tog upp mycket av min fria tid och som jag bad till Gud när saker och ting gick snett eller sen jag bad om lösningar och hjälp. Jag vet inte varför min inställning har ändrats, jag kände mig sviken tror jag, utelämnad åt mig själv. Men samtidigt så har jag lärt mig tidigare att Gud gör inte alltid det vi ber om, men det vi behöver. Jag kände mig på något sätt ändå sviken och lämnad i sticket, jag tappade en stor del av mitt förtroende. Idag tror jag på en Gud som förlåter alla, vad de än har gjort, bara de ber om det. Det är grundstenen i min tro, och jag har inte längre några väggar eller tak som kompletterar grundstenen. Men jag mår bra så, det känns helt okej att leva med en Gud som bara tar den platsen.

Dag 8 – Ett ögonblick

Ett ögonblick som för alltid etsat sig fast i mitt huvud, och i mitt liv, var när jag fick reda på att du tagit ditt liv. Jag läste några rader, och förstod. Det var ett ögonblick av insikt. Ett ögonblick av sorg. Jag förstod plötsligt hur sårbara vi är, vi människor. Jag förstod, hur lite materiella ting faktiskt betyder, även om jag fortfarande idag gråter som ett barn om något jag äger eller har går sönder. Men det hände ändå något med mig den dagen, jag blev äldre, på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle bli, så fort. Jag tror att det har format mig. Jag förlorade en bit av mig själv i det ögonblicket, men jag fick en annan. Jag fick en insikt. Jag fick känna, hur det känns när någon sliter själen ur en och vrider den som man gör med en disktrasa. Och ja, det var fruktansvärt. Men jag tror, klyshigt nog, att det har gjort mig starkare med tiden. Men även om det gjort mig starkare, så skulle jag gärna raderat det ögonblicket ur mitt liv, jag skulle offra allt jag fått av det och tusen gånger mer, om du kom tillbaka. För ögonblicket lärde mig att livet är hårt, jag tror det ögonblicket raderade en stor del av det naiva barnet inom mig.

Jag tänker inte fylla ut med fler ord för att göra ett djupt och ínvecklat inlägg. Jag tänker sluta nu. För mer behöver inte sägas, än att jag obeskrivligt mycket vill klippa dina vingar och göra dig mänsklig igen och att ögonblicket tids nog lärde mig, att knyta några extra knutar på min livstråd, för att vara extra säker.


Dag 7 - min bästa vän

Det där med att ha en enda bästis stämmer inte in på mig längre. Jag har många jag delar hemligheter med, många som anförtror mig saker, många som jag önskar att jag kunde dra upp ur djupa hål eller vilkas hjärtan kunde laga. Samtidigt har jag många som drar mig upp ur djupa hål, som jag anförtror saker åt. Jag säger inte bästa vänner, jag säger närmsta vänner. De som står mig närmast psykiskt, de som kramar min hand på avstånd, de som skrattar i klingande takt med mig. De som tillsammans med kärleken, ger livet en mening, en mening som inte alltid varit självklar.


Emma&Becca Jag tror ni var det bästa som kunde hända min gymnasietid. För ibland behöver man skratta åt tragik, dränka sorgerna i smutsiga lägenheter och bra musik. Ibland behöver man en verklighetsflykt för att orka med vardagen, mitt bästa recept på det, är ni. Tack.


Pillan Du är min stjärnsyster i vått och torrt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans sen vi var nio år har vi byggt på vår vänskap, med dig känns inget fånigt eller dumt. Vi har blött varandras axlar med tårar fler gånger än jag kan räkna, och vi har svurit över killar och bråkat på fyllan, men jag är ändå evogt tacksam att du är min vän.


Razze Vi har en tyst vänskap. Jag har ingen annan vän som du. Vi pratar nästan aldrig i telefon, smsar sällan, snackar aldrig på msn och kommunicerar knappt via facebook. Vi ses någon gång i månaden, och då känns det som om vi sågs varje dag. För mig är du trygghet och jag vet att jag har dig, när jag behöver. Och du har mig. No matter what. (och ja, bilden är från när vi skulle fylla 15 ungefär)

Jag älskar er, jag kan inte nog tacka för att jag har er i mitt liv.


Dag 6 - Min dag

Den här kommer en dag för sent, för dagen igår sprang iväg.

Måndag den 6e december var det igår. Jag började med att gå upp en timme tidigare än jag hade behövt, fortsatte med att inse att frysen inte gick att stänga. Sen åt jag havregrynsgröt och satte mig på spårvagnen mot skolan efter att ha tittat på vakna med the voice som gästades av Maria Montazami, min favorit.
En sjukt, och då menar jag sjukt, långdragen föreläsning om genus och nationalekonomi. Sen blev det roligare, Jag och Veronica stannade kvar i biblioteket för att studera flitigt inför tentan nästa vecka. Börjar bränna i knutarna nu. Alla bitar måste falla på plats, annars står jag där, chanslös.

Sen åkte jag hem och tryckte i mig mat, fortsatte föga nog att plugga tills kvällningen. Då jag tog mitt pick och pack för att simma några längder. Pressade mig längs 60 längder och var trött i armarna men nöjd när jag satte mig i bastun för att småprata med några tanter. Satte mig i bilen som killen styrde mot Maxi för inhandlande av mjölk, fil och potatis. Kom hem med en väldig massa andra saker också dock. Så blir det alltid, icke bra för ekonomin.

Sen vare friends och kvällsmat. Helt bra måndag.

Idag är det tisdag, jag har en förkärlek till måndagar och tisdagar. Tills tisdagseftermiddagen stundar, det är då jag tappar hoppet lite om att hinna allt som ska hinnas innan det är fredag, igen. Men biter ihop och kommer igen. Nu jävlar. Föreläsning och plugg i bibblan, här kommer jag.

Dag 5 - Vad är kärlek?

Kärlek är livsviktigt, människor som inte behandlas med någon form av kärlek och värme från andra människor dör. Deras kroppar tar inte upp näring och de blir utmärglade, de dör av svält. Kärlek från en partner, vän, förälder, syskon, lärare. Kärlek är beröring. Fina ord. Små små gester som genererar något stort. Jag tänker ändå skriva om kärlek till en partner, kärlek som får det att bubbla i magen och pirra i fingrarna. Osäkerheten som skapas, men också tryggheten.

För mig är Jonatan den kärleken. Han är kärlek i mänsklig gestalt. Han finns där för mig, han håller mig hårt när jag behöver och har alltid en axel över för mina tårar. De kalla nätterna jag ligger ensam och ska somna lägger jag ofta huvudet på hans kudde och tröstar mig med hans existens, drar in hans doft, med vetskapen att jag får träffa honom igen, redan nästa dag. Han får mig att skratta, gråta, bli arg, trivas, öppna mig, vilja, orka och önska. Han ger mig och min person så mycket mer, än jag någonsin trodde att någon skulle kunna. Han må vara fattigt romantisk och extremt dålig på att köpa blommor. Jag har aldrig fått frukost på sängen och en av de få gånger han köpt blommor till mig var när jag fyllde arton, då råkade han sätta sig på blommorna i bussen. Han har fått mig att inse att kärlek behöver inte vara romantik, kärlek kan vara närhet, ork och en ivrig vilja att alltid finnas där. Att kärlek kan vara att inte kunna se sig mätt på en TV-serie ihop, att ständigt missa tvättiden, att skjuta upp allting till nästa dag, att överraska med att ha bäddat sängen. Han har fått mig att inse att kärlek kan vara att dela en vardag, utan att tröttna, att fylla en vardag med så mycket guldkant, bara genom att ta vara på tiden man spenderar tillsammans. Tiden man sitter med armarna runt varandra eller när man vaknar mitt i natten och känner värmen, värmen från kärlekens kropp.


Adventskalender

Jag tänkte göra som ett gäng andra, både kända och okända bloggare, ge er(dig?) en adventskalender där ni lär känna mig, som dessutom är billigare och bättre för figuren än en chokladkalender. Jag ska försöka vara så ärlig jag kan. Men eftersom att jag är lite efter så börjar jag idag med nummer 5, och sen tar jag nr 1-4 efter kalendern är slut, right?

Här är vad som komma skall: Det kursiva är alltså vad som händer i framtiden. Idag ska jag börja med nummer 5, i ett annat inlägg :)

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick


Harry Potter

En konstig känsla fyller mig idag. En slags utanförkänsla. Jag ser på mig själv och mitt liv ovanifrån. Jag liksom svävar. Det är en underlig känsla. Jag hade den när jag vaknade. Ingenting känns liksom som det händer på riktigt, som att det snarare bara är fejk och på låtsas. Jag tror jag påverkades av bion igår. Och nej det var ingen utvecklande drama som fick mig att gråta, det var den nya HarryPotterfilmen som fick mig att skrika och hålla hårt i killens hand. Men jag tror ändå att den påverkade mig, den här dagens sinnesstämning. Abstrakt. Jag vet liksom inte riktigt vad som är verklighet längre eftersom att jag kollat så mycket på Harry de senaste två veckorna. Skrattar du nu? Det gör nästan jag också. Jag låter patetisk. Men det är såhär jag känner mig idag. När jag studerar biståndspolitik och sitter i valet och kvalet åka skridskor/simma/slappa. Det här är min lördag. Jag är utanför min kropp och verkligheten, är den ens verklig?

RSS 2.0