Göteborg, godkänt

Nu har jag bott i Göteborg i två veckor. Det känns förhållandevis bra. Jag har lärt mig åka spårvagn, skaffat ett jobb, gått på liseberg, fiskat krabbor, tvättat tvätt, shoppat, gått vilse, varit på kulturkalas, stekt pannkakor, pysslat, sytt gardiner, hängt upp tavlor... listan kan göras lång. Det jag egentligen vill få fram är väl att det fungerar bättre än jag trodde det skulle göra. Att Göteborg inte är så jävla läskigt ändå. Att jag kanske kan vänja mig vid att somna bredvid en högt trafikerad väg och med skrikande ungdomar under fönstret. Att fylla tjugo och bli vuxen och självständig i Göteborg kanske inte är det värsta av det värsta ändå. (det hade ju iochförsig underlättat lite om man hade mer än 500spänn på fickan och inte var i behov av både skor och kurslitteratur).

Igår var jag på utbildning för mitt nya extrajobb och jag måste säga att jag kände mig väldigt väl bemött och är sugen på att börja knega. Nervositeten flyger såklart runt som en orolig fjäril i magen just i denna stund, eftersom att första passet är i eftermiddag. Visserligen ska jag "bara" gå bredvid men det innebär att jag gör och den som kan hjälper till om det behövs. Svetten rinner redan nu. Som tur är så är det korta pass och det är effektivt arbete i endast 20 minuter. Det hoppas jag att jag ska klara av utan större problem, annars känner jag mig ganska hopplös.

Något annat jag ska lyckas med idag är den oerhörda bedriften att hitta till ett ställe som kallas studenthuset eller något liknande. Där finns nämligen boken jag letat efter men inte hittat. Så nu måste jag hitta huset, hitta boken, hitta pengarna och köpa den. yey.

Hör och häpna, här kommer mitt bildregn efter det här, minst sagt, förvirrade inlägget.




Krabbfiskande :)



Det där var lite ståhej på liseberg :)


shopping och grillning :)

 

 


New friend!



Här är jag och min nya kompis. Vi fann varandra på Liseberg någon gång under gårdagen. Jag stod och studerade systemet över kramhjulet och när jag knäckt det gick jag fram, satsade en enda femma på ett enda nummer och fick en vän i utbyte. Han är störtskön. :)

Fler bilder från liseberg kommer. Kanske. Jag har kommit fram till att jag lovar bildregn på bildregn och att det aldrig kommer några bilder. Jag är väl lat antar jag. Och glömsk.

Puss

YES!

I got the job.
Jag har mått dåligt hela dagen. Haft med mig mobilen i varje rum jag varit i, oroat mig, grämt mig över mitt misslyckande, hatat mig själv för att jag hoppats. När det kl 17:11 ringer i min telefon ligger jag i sängen och kramar kudden hårt för att inte gråta. Och så är hon positiv. POSITIV. Hon frågar om jag fortfarande är intresserad för isånnafall hälsar hon mig välkommen att arbeta för dem. Jag sa ja snabbare än någon annan någonsin sagt ja. Och här sitter jag nu, i soffan, godissuget som uppstod i mitt misslyckade tillstånd är som bortblåst. Jag känner hopp, energi och glädje. Bara för att en liten dam jag inte känner, ringde och var positiv.

Så nu ska jag ta min uppiggade kropp och dra mig mot simhallen, plaska fram några längder med ett leende på läpparna. Hoppas det inte är alltför många tanter i vägen bara.


en sommarsemesterbild. Bara för att jag är lika glad idag som jag var där :)


20årskris. Punkt.

Idag fick jag plötsligt lite åldersnoja. Jag fyller 20 år om mindre än en månad. Det är en sån där milstolpe. Jag känner i hela kroppen, att jag inte hunnit det som man kanske borde hunnit när man fyller 20. När min mamma fyllde 20 bodde hon i sitt första hus tillsammans med min pappa och gick runt med min bror i magen. Här sitter jag, i en lägenhet som knappt har gardiner, i en stad långt borta och utan några logiska tankar om framtiden. Bara drömmar. Sen kan man ju snacka om att tiderna förändras och att barn och hus och hela faderullan har liksom skjutits upp sisådär en tio år i dagens samhälle. Men det känns ändå som att jag är efter. Som att räkningarna har börjat rulla på och jag har ingen långsiktig plan för hur jag ska kunna betala dem i framtiden. Jag har löst det just för stunden, men det var i sista minuten och är precis som det var, en nödlösning, en plan B.

Idag ska jag på mitt livs andra arbetsintervju och jag har insett att min garderob är inte alls rustad för sånna seriösa möten med människor med makt. Det får bli ett par jeans jag har självförtroende i och ett linne. Jag hoppas att ett leende räcker långt. Sen har jag förberett mig såpass att jag letat fram intyg, ringt och skaffat mig referenser, tvättat håret och tänkt ut tre bra egenskaper om mig själv. Ifall nu den frågan skulle dyka upp. Jag är lite för blygsam för att veta hur man säljer sin person till någon, så som sagt, jag hoppas och sätter min tilltro till leendet.
Andra problem som uppstår sådär på vägen är ju att ta rätt spårvagn och hitta dit. Att inte komma försent och att gå åt rätt håll när man väl kommer in. Sen dessutom den där fina detaljen, att få jobbet. Det skulle min plånbok uppskatta en hel del. Jag ska inte sätta någon press på mig, går det så går det, men jag hoppas som ett barn på julafton. Jag skulle känna mig lite mer komplett till min 20-årsdag om jag hade ett jobb och pluggade samtidigt. Det känns lite mer vuxet, på ett sätt, dumdristigt, på ett annat.

För övrigt så tänker jag tipsa om en bok som jag själv benämner mästerverk. Min bror och hans bror, av Håkan Lindquist. Den finns inte att köpa i butik eller på nätet längre, men du hittar den nog på ett bibliotek om du blir sugen. Så sjukt jävla bra är den. Går inte att beskriva. Lite av en deckare, samtidigt som en intensiv kärlekshistoria. Mums.

Nu ska jag springa till spårvagnen, wish me luck!

updating; new lifestyle

Jag börjar förstå vad folk menar när de säger att det alltid regnar i Göteborg. Rakt från ingenstans öppnar himlen sig och levererar blött väder. Bara sådär.

Jag har ju försökt ändra livsstil nu igen, att äta hälsosamt och skippa godiset. Nu har jag hållt på sen i torsdags och det går faktiskt över förväntan. Jag knaprar riskakor och tuggar frenetiskt morötter, med ganska mycket glädje faktiskt. Jag tror jag gjorde lite mer rätt den här gången, bestämde mig, förberedde mig psykiskt att jag skulle ersätta godis och gottesaker med annat. Dessutom äter jag inget bröd, förutom en enda fnuttig skiva igår som jag hade gurka på, men den var så god att jag är lite rädd för att äta fler. Man kanske lockas tillbaka då, jag vet inte. Och jag har en liten överrenskommelse med mig själv, att på lördagar ska jag få belöning för veckans slit med rätt mat och träning, för att peppas. På lördag ska vi ju gå på liseberg, men eftersom att alla andra också får det så tycker jag att jag ska få något mer. Undra vad jag ska unna mig. Jag ska gå och njuta av den tanken hela veckan. Mmm, peppa mig nu vänner. jag behöver det för att boosta mitt ego så att jag lyckas vända mitt liv.

Förresten, som en del i mitt nya liv så tillagade jag för första gången i mitt liv igår en omelett. Den blev faktiskt riktigt god, och jag ska bannemej göra en idag med. Nyttigt och lätt att göra. Inget annat än tummen upp. Den kunde varit vackrare dock, men det gäller ju att övaövaöva.

Jag har förresten köpt en baddräkt, nu är jag redo för höstens simträning.
Senare idag kanske jag langar en bild på den grymma gardinen jag sytt ihop, nöjd.


jag tror jag har landat.

Jag finns i Göteborg. En klump i magen men samtidigt ett äkta leende på läpparna. Känns konstigt att inte kunna de sociala koderna. Eller att inte veta var man hamnar när man hoppar på de där skramliga spårvagnarna. Jag ska nog lära mig. Tids nog. Just nu ramlar en massa platser i den här stan runt i mitt huvud och kräver uppmärksamhet. Det känns i hela kroppen att jag är långt borta, en tanke om att jag bara är på semester infinner sig ibland. Även om jag vet att jag bor här nu, så känns det temporärt. Men jag vet att det inte är det. Den här lägenheten viskar till mig att den inte är det minsta tillfällig. Snarare att här ska det skapas framtid. Det kan verka konserverat eller gammalmodigt, men det skrämmer mig lite. Med mina 20 år på nacken så saknar jag mamma och pappa lite.

Just nu är jag väldigt lycklig att jag inte flyttade hit ensam, på egen hand och med ödet i mina egna händer. Nu kan jag bära bördan och omställningen tillsammans med någon. Någon som förvisso har halva familjen i huset bredvid men som ändå är lika vilsen som jag. Någon som gärna kämpar med mig, för mig. Någon dag ska jag visa min tacksamhet så att det syns.

Utöver det så har jag alla gamla vanliga ilandsproblem med mig i bagaget upp hit. Till exempel, vad ska jag ha på mig idag?


hipp, hipp, hurray!

Jag vet en superfin kille som fyller år idag! :)
Det är lagom bittert att jag inte kan vara där och fira med honom.



Något måste göras.

Jag satt och zappade mellan det stora utbudet av tv-kanaler här hos mor och far och fastnade på BBC. Jag såg en fruktansvärd dokumentär. Den höll mig hårt i handen och berättade en historia vilken jag inte hade en aning om. Många kanske har sett filmen "Hotel Rwanda", det var i Rwanda de befann sig.

En man berättade om hur hans fru 1994 i massmordet blev huggen till döds med machetes framför honom och deras barn. Tårarna fyllde hans kinder och han sa att han inte förstod, varför hutus och tutsis över huvud taget blev fientliga, "I vanliga fall lever vi tillsammans".

Men det var inte folkmordet dokumentären handlade om. Huvudämnet var kvinnan. Kvinnan som behandlas utan respekt, utan värdighet och som blir våldtagen. Vanliga män våldtar. Poliser våldtar. Soldater våldtar. Och det ökar explosionsartat. Många kvinnor berättade sin historia, men det var en som fick mig att blunda och be för henne. Vi kan kalla henne Maria. För 10 år sen bodde Maria lyckligt gift med sin man i ett litet hus. En dag kom det in två soldater som började hugga i hennes man med en macheter. De högg av kroppsdel efter kroppsdel samtidigt som han bad om nåd och hon stod bredvid. Han dog inte förrän de bestämde sig för att hugga ut hans hjärta. Efter de var klara vände de sig mot Maria. De hotade henne med knivar och hon vågade inte göra motstånd. De tvingade henne att tugga och svälja sin egen mans penis. Sen ovanpå kvarlevorna av hennes man våldtog de henne brutalt och våldsamt. Det kom fler. Hon minns att hon räknade till 12 soldater efter varandra. När allt var över och hennes döda mans familj fick reda på vad som hänt, slängdes hon ut ur huset. Lämnad åt sitt eget öde. Sönder. Trasig.

Hon är inte ensam. Det pågår en konflikt där nere. Mellan olika grupper. Det har gjort att det rör sig mycket soldater i området. Soldater som dödar, och våldtar. Varje år dödas det 45 000 människor i det området. Sen konflikten startade räknar man med att 20 000 kvinnor har blivit våldtagna. Vissa mördade. Våldtagna kvinnor får inte komma tillbaka hem. Vissa är inte ens vuxna kvinnor, många är barn. Så små som 6 månader gamla. En kvinna berättade att hon blivit våldtagen och fått tvillingar. När tvillingarna var tre år blev hon våldtagen igen. Det blev hennes äldre dotter också. Hon var sex år. Tvillingarna mördades framför kvinnans och dotterns ögon.

Det som skrämmer mig mest är orsaken till konflikten. De bråkar över en sten. En värdefull sten. En svart sten som gör att det vibrerar i våra mobiltelefoner. En svart sten som skapar finesser i våra laptops och iphones. På grund av att det ska vibrera i våra mobiltelefoner så dör 45 000 människor varje år. Barn våldtas. Kvinnor våldtas. All respekt som någonsin funnits för det kvinnliga könet i det landet är död. På grund av en sten, som får våra mobiltelefoner att vibrera. Det här har vi ingen aning om.

Jag menar inte att vi ska känna skuld. Vi har inte haft någon chans att bli upplysta. Men jag skämms över min mobiltelefon och det kommer jag nog göra väldigt länge. På grund av den, så kanske en kvinna blivit brutalt våldtagen, kanske t o m mördad. Något måste göras.


i väntan.

Snart börjar dagens arbetspass, om ungefär 34 minuter.
Jag fick precis reda på att Winnerbäck spelar gratis i Malmö den 22a. Jag måste erkänna att jag är sjukt sugen på det. Fast jag tror inte riktigt att det passar in i verklighetsplaneringen. Bara i den där drömmen om att hinna med och ha råd med allt. Jag menar, åka till malmö bara sådär är ju inte gratis.

För övrigt så börjar min lugg bli längre än min frisyr behagar. Jag kanske borde göra något åt det. Men jag tänker fan inte göra det förrän det behövs, och det är enbart om jag blir kallad till arbetsintervju någon jävla stans och behöver se seriös och mogen ut.

Jag väntar på en bokleverans.


RSS 2.0