Ett långt inlägg, om den hårda miljön som så många frågar mig kring.

Efter att ha bitit ihop ett ganska bra tag, inte sovit på lika länge och lika länge varit fysiskt aktiv så börjar en viss punkt i bröstryggen göra fruktansvärt förbannat skitont. Det är en värk som varken sitter i muskler, skelett, leder eller psyke. Den bara finns. Jag kan inte förbereda mig på den eller träna på något gym för att förebygga kroppen så att jag hindrar smärtan från att uppstå. Det spelar ingen roll hur moderna maskinerna är, hur tungt jag lyfter eller hur många repetitioner jag klarar av. Den smärtan kommer ändå. Och den är intensiv. Visserligen har jag vid det läget som bröstryggssmärtan uppstår ofta redan så svullna fötter att kängorna sedan länge är alldeles för små och alltså trycks tårna ihop och skapar en smärta som sitter kvar i veckor. Remmarna till ryggsäcken har också skavt sår i huden vid höftbenen. Svetten har skapat värmeutslag över hela ryggen. För er som inte vet vad värmeutslag är så innebär det ungefär att saltkristallerna från svetten fastnar på kroppen och skaver. Det känns som att någon drar en granruska innanför tröjan på mig. Det är ett så intensivt kliande att jag vill skrika av frustration och det enda som hjälper är att skrubba och skrubba med tvål och vatten. Innan jag får möjlighet till det så uppstår det intensiva kliandet varje gång jag svettas och när det händer kan jag bara tänka på just den märglande känslan. Det sista som kommer är alltid bröstryggssmärtan. För varje ny grupp jag placerats så har jag inför varje stor utmaning sagt att om jag gråter när vi bara går framåt, då behöver de inte bry sig, det är bara så jag hanterar det. För det enda som hjälper när bröstryggssmärtan kommer är att låta små salta tårar sakta rulla ner för mina skogskyssta kinder medan jag fortsätter sätta den ena foten framför den andra. Det spelar ingen roll om det är bland mossa och stenar i skogen eller i ett villakvarter, jag behöver gråta då och då gör jag det. För då har jag nått punkten där jag behöver bita ihop lite hårdare än annars. Jag minns en gång när vi gick igenom ett bostadsområde och jag precis beslutat mig för att "nu jävlar går det inte längre", så började tårarna skapa djupa fåror i kinderna på mig. När vi några sekunder senare kom runt ett hörn så stod där befäl och väntade på oss. De såg ut precis sådär som människor ser ut som vill jävlas. Mellan dem låg det stockar. Vi fick en stock att bära med oss den sista milen. Då tog jag min bröstryggssmärta och slängde den i diket bredvid. Istället fick jag plocka fram vinnarskallen och belasta kroppen ett snäpp högre. Då när jag lyfte stocken, jag har aldrig älskat mig själv mer än just då.
 
Jag sa upp mig och lämnade in all min militära utrustning för över två år sen nu. Trots det refererar jag minst en gång om dagen till tiden i försvarsmakten. Jag älskade att vara soldat. Det river och sliter i mig att jag inte är det längre. Jag är avundsjuk på de som stannade kvar när jag valde att lämna. Jag är stolt över mig själv som tog beslutet att det inte var bra för mig att stanna kvar där och då. Jag känner mig ganska ofta som om jag med mina egna händer amputerat en del av mitt hjärta den sekunden jag tömde fickorna på min uniform och grindarna stängdes bakom mig. Många söker sig till Svenska försvarsmakten för att utmana sig själva och för att de vill ha bra meriter och utveckla sig själva. Jag fick det som en bonus. Jag ville göra en insats för samhället och kände att jag kunde bidra. Och mitt i mitt bidragande så fick jag möta mig själv.
 
Det är en många dagar hård miljö. De människor jag möter till vardags nu som får veta att jag har en bakgrund i uniform frågar gärna kring att vara kvinna i den miljön och om det hårda styrandet. Jag reflekterade inte så mycket över mitt kön mer än att det var underrepresenterat och att det ofta föll ögon på oss fåtal kvinnor. Det hårda styrandet är nog bara märkligt för de som ser på utifrån. Innifrån så är hierarkin något man förstår bakgrunden till och det är något väldigt svårt att förklara för en utomstående som inte lever i en vardag där man förbereder sig för en möjlig situation av krig. Den hårda miljön skulle jag säga för mig var krav jag ställde på mig själv och som anställda ställde på varandra att ha en viss attityd. Det var även attityden det som fick mig att till slut lämna grindarna bakom mig en tid. Jag har länge väntat med att sätta ord på den här känslan för jag har ändå glorifierat korriodorerna där jag utvecklats och vuxit så mycket som människa, och där jag burit förbandets emblem många gånger med stolthet. Men jag måste arbeta bort känslan av avundsjuka som finns i mitt bröst. Jag känner avundsjuka och längtar tillbaka och får påminna mig själv om att jag under lång tid grät av utanförskap och hopplöshet varje dag på vägen hem. Vissa dagar var jag på jobbet hela dagar utan att någon i min grupp tilltalade mig. Jag var som en möbel i rummet de skrattade i. Jag har faktiskt ingen aning vad jag gjorde för att det skulle bli så. Jag vet däremot vad jag inte gjorde men som många andra på förbandet gjorde och som det förväntades att man gjorde för att bli en del av gemenskapen. Jag hånade inte de som fysiskt inte orkade en uppgift. Jag ifrågasatte inte människor som sa att de hade fysiska skador som gjorde att de inte kunde delta i prövningar. Jag kallade inte personer vid öknamn. Jag ignorerade inte de som anställts senare än jag. Jag såg inte ner på de som inte bar samma utbildningstecken som jag gjorde. Jag ignorerade inte kollegor som hälsade på mig när vi möttes på vägen till och från matsalen. Jag lät inte någon annan göra skitgöra och själv tittade på när vi var precis lika trötta. Jag vet att mina dåvarande kollegor är fantastiska äkta makar, föräldrar och vänner i det civila livet. Jag vet inte vad det är som gör att de har en annan nästan likgiltig personlighet så fort de dragit sitt passerkort i systemet. Det är inget som testas på uttagningarna för att bli anställd och det är inget som utvärderas på medarbetarsamtalen. Ändå är det djupt rotat i väggarna att det är den attityden du ska sticka som en kniv i arbetskamratens rygg. Det är för mig oförståeligt hur något som inte krävs eller förväntas kan utövas av en så stor skara människor, av rädsla för att bli den jag var. När jag läser senaste meningen, så inser jag att egentligen så är det förståeligt att de gör det av rädsla, för vem vill vara en möbel i rummet de andra skrattar i?
 
Det ofantligt otroliga är att det saknas en bit av mitt hjärta. Och jag är så arg på mig själv för att jag lät mig själv rycka den biten ur mitt bröst den dagen jag ringde och sa att jag inte kommer tillbaka från semestern. Det är som om jag alltid går runt med en liten del av bröstryggssmärtan, den som inte går att träna bort, utan bara gråta bort.

Update

Jag har surfat två gånger sen operationen. Jag insåg hur mycket man tydligen använder sina små små stabiliserande benmuskler när man surfar för plötsligt kan jag inte parera något. Tappar jag balansen är jag körd. Sen tror jag att jag är rädd också. Livrädd. Mycket av min rehabilitering kommer nog gå ut på att våga. Jag har haft ont så länge och i många perioder så väldigt ont att rädslan är djupt rotad. Jag har lärt mig att backa istället för att försöka - det har inte varit värt smärtan. Och efter tre år kan jag verkligen inte greppa att jag skulle kunna göra saker utan att det gör ont. Och att göra plötsliga saker i surfingen känns riskabelt. 

Men skam den som ger sig. 

Det är sommar - den här sommaren för mig betyder många och långa arbetsdagar. Matlådor. Rehabträning. Korta kvällar. Regn. Men jag trivs ändå. Jag saknar min förra sommar som stavades nioveckorledighetochsurfheladagen. Fast jag får två veckor ledigt i augusti och då ska jag surfa och sola och grilla i Fiskebäck. 

Här är lite bilder från mina senaste äventyr! 







Titthål in i juni.

Jag är tillbaka i Sverige sen 1,5 månad. Sommarvädret är här och tro det eller ej, jag fick en operation! Titthålsoperation. Det läkaren hittade var en plica, en form av ärrvävnad som bildats inuti knät och liksom låg och skavde och irriterade. Den tog han bort och han sa att ingreppet var litet och gick riktigt bra. 

Det är 2,5 veckor sen och jag har hunnit ta bort stygnen och lämnat kryckorna hemma permanent. Jag går utan problem förutom sent på kvällen om jag varit igång hela dagen. Jag grimaserar och grinar när jag ska gå ner för trappor eller när jag vaknar av att jag i sömnen har sträckt på mig - för det gör så jävla ont att jag inte finner några ord. Jag tror att knät fortfarande är svullet inuti. Jag har blivit hypokondriker kring knät. Jag har googlat och nu är jag helt övertygad om att jag både drabbats av meniskskada av operationen och att det kommer ta ett år att bli av med svullnaden, stelheten och värken. Men ska jag se på det på riktigt och rent krasst så hoppas jag att jag bara är en slow healer och att allt är som det ska. 

Jag är tillbaka på jobbet och i ekorrhjulet. Jag går på heltidsschema och lagar matlådor. Och jag både älskar det och trivs inte alls. Jag sitter på mitt drömjobb samtidigt som jag har andra drömmar. Men jag har insett att allt har sin tid, och just nu är det ganska fluffigt och gött i just det här hjulet jag springer i. Så jag vrider upp volymen på bakgrundsmusiken och kryddar med kanel och skrattar så högt jag kan. Och jag gör mitt bästa. 

Och jag har precis haft en helg i hemtrakterna Småland och kramat på mina föräldrar för första gången på ett halvår. Jag tog med mig den där kärleken också såklart. 








28dagar kvar

Det finns få saker som gör mig så glad som vindsurfing. Och det finns få saker som gör mig så ledsen och uppgiven som mitt knä gör. Får jag inte det opererat när jag kommer hem så kommer jag bli uppriktigt uppgiven och antagligen söka vård privat och betala precis så mycket de begär. Jag betalar redan det högsta priset - jag sitter still och har ont när de andra surfar. Så har det varit i tre och ett halvt år när det blåst bra i en vecka eller mer. Och för mig så är det fattigt att vara tjugofem och inte kunna ta en promenad utan problem på grund av att sjukvården är efterbliven. Förlåt för uttrycket om någon tar illa upp, men allvarligt? 
Jag har börjat tänka ut ett prehabprogram för vindsurfing som jag ska köra väl hemma sen, både innan och efter operationen. Jag drömmer om att kunna surfa obegränsad. Och jag vill springa, jag har inte sprungit sen januari 2015. 

Förutom just nu då så går surfen ganska bra igen. Jag hade en liten dipp när jag gick bakåt i utvecklingen något rejält. Det händer med jämna mellanrum. Men nu kom jag tillbaka igen och det är så himla roligt att vara ute! Det sjukaste var igår, då gick förmiddagen från att vara omotiverad till att bli jätteglad efter en stund. Och då när jag blivit positiv och glad igen så satte jag ett nytt trick!! Jag satte den bara en gång, men det var viktigt, för jag vet hur jag gjorde och att det inte är omöjligt. Nu ska jag bara vila i eftermiddag och sen ska jag göra allt för att lyckas med nummer två imorgon. Jag har Erik(@erikhakmans1988) att tacka för mycket. Utan honom hade jag inte trott på mig själv tillräckligt för att ens försöka. 

Nu har vi bara en månad kvar här. Lite mindre - 28 dagar. Livet hemma känns ganska avlägset. Tur att jag får mail från chefen ibland så att jag kommer ihåg att det finns ett liv bortom den här ön. Jag börjar inse att det kommer vara lite svårt att komma tillbaka och direkt jobba 100%. Jag kommer göra jobbet bra men jag kommer vara något idiotiskt trött på kvällarna och typ glömma bort att handla mat och inte palla att dammsuga. Men sommaren kommer ju - då brukar problem bli ganska små. 

Just nu saknar jag ingenting förutom personer hemma. Och Fiskebäck. 









hejhej från bonaire

Nu har samma sak hänt som hände förra året - jag lovade att skriva mycket. Och nu sitter jag här efter halva tiden vid det turkosa vattnet utan krav och jag har langat typ fyra blogginlägg. Varav de flesta första veckan. Det är ungefär samma status på fototagande. Jag knäppte en jävla massa bilder första typ tre veckorna. Nu ligger telefonen i väskan tills jag vill ringa någon i Sverige och de enda foton jag har är de jag klipper ur filmer jag filmat med GoPro. Mamma och pappa kommer bli så trötta på mig. Men jag tänker att, jag har historier att berätta. Jag har minnen bevarade inom mig och det är det viktigaste.
 
För två veckor sen var vi och åt mat på restaurang på kvällen. Bara för att det är gott. Och när vi kom tillbaka till hostellet på kvällen så stod min kärlek där. Rakt uppochner på marken. Jag kramade honom och sa att han var dum i huvudet. Och sen fick han helt enkelt följa med oss i allt vi hittar på. Vi har hunnit hoppa från klippor, vindsurfa, testa en ny strand, festa, träna, hänga med människor från hela världen, fiska, laga och äta mycket mat och skratta. Åkt på utflykter. Jag har hunnit bli sjuk och bli frisk och bli sjuk igen. Och vi har kramats och skrattat och druckit vin och bränt oss i solen. Och imorgon flyger han hem till Sverige och jag kommer sakna honom som bara fan igen. Jag tänker göra allt jag kan för att vända det till något positivt och längta till den svenska sommaren hemma med honom istället - för när jag kommer hem är det valborg och jag känner redan doften av engångsgrill och rosévin.
 
Det har skett ett skifte i folk som bor på hostellet. Många av de gamla godingarna som bodde där vår första månad har åkt hem eller vidare på nya äventyr och många nya ansikten har kommit och gått. Hela gänget från Fiskebäck har landat med brädor och segel för att försöka förlänga säsongen hemma i Sverige. Dessvärre är det just nu glapp i vinden och vi har fått en dag med vind på två veckor. Och då blåste det så mycket att många av oss var livrädda mest hela tiden och jag slog mig ganska rejält några gånger. Men skam den som ger sig, just nu lovar prognosen vind på lördag och framåt, det är nästan en hel vecka till dess så vi håller tummarna att vinden är snabbare än så.
 
Just nu saknar jag min familj en del och det är lite jobbigt.
 
 
 
 
 

Bra och sämre.

Jag är frisk och glad och äter mycket mat. Och jag surfar en del. Jag har haft en dag utan surf sen vi kom hit - det är lagom. Behöver kanske en till snart. Igår när vi åkte hem för lunch somnade jag och när jag vaknade kände jag mig väldigt överkörd. Typ som om någon hade kört med en stavmixer över mig. Det var ingen god upplevelse. 

Bra saker med Bonaire: 
- man kan surfa hur mycket man vill varje dag
- jag är inte det enda surffreaket
- det är varmt, varmare varje dag än det är den varmaste dagen på sommaren hemma
- jag vaknar varje dag och har inget jag måste göra 

Saker som gör livet jobbigare än hemma: 
- duschen har bara kallvatten
- det finns skorpioner
- ibland är befolkningen så avslappnade att jag blir hyperstressad
- strömmen tar slut ganska ofta, och då har vi inget vatten
- det finns en datum när resan är slut 






Vinden är här!

Två blåsiga dagar och inatt gav vi oss själva tio timmar sömn utan problem. Varje natt går strömmen. Det märker vi genom att det blir tyst, då har fläkten slutat surra och därmed blåsa, och då kommer myggen och värmen. Vi har börjat vänja oss nu. Och sover som sagt ganska gott ändå. 

Igår firade vi surfingen som gick förvånansvärt bra, och att Lovisa köpt en ny hängsele, med världens godaste smoothie på stranden. Och efter det var tanken att vi skulle tanka scotern, på vägen dit höll vi alla tummar och tår för att vi skulle ta oss hela vägen på den tanken vi hade då den var nere på rött. Det var väldigt nervösa minutrar. Sen tankade vi full tank för 3dollar. Helt okej billigt! Det är visserligen det enda som är billigt. 

Vi behövde nytt jordnötssmör. Så vi köpte det, med lite socker i och det smakar skit.Superlyckat - verkligen. Nu måste vi köpa nytt. Och det kostar liksom mer än en full tank. 

Dags för surf! 
Sista bilden var i lördags, då fyllde pini 18 år så vi pimpade honom. 







Tiden springer redan

Vinden chillar. Så vi har anpassat oss och chillar ganska mycket vi också. Idag käkade vi en riktigt grym frukost med jordnötssmörsmackor och yoghurt med massor av tillbehör. Vi körde två förmiddagssessions i lightwind tills vinden verkligen hade tagit sina små fötter och gått nån annanstans. Då tog vi våra fötter och la oss i skuggan ungefär tre timmar. 

I morse insåg jag att mina flipflop behövde gå i pension då de varit med på tåget typ två år och den där lilla tygbiten som sitter mellan tårna och liksom gör skon till en sko var obeskrivligt nära att gå av så eftermiddagen bestod av inhandlande av nya(på rea!). Och sen en massa mathandlande och träning och matlagning. Och nu är klockan 20.30 och folk börjar snacka om nattklubb - jag som tänkte att jag var trött. Vi får se vad mina fötter säger om den saken. 

Här kommer lite bilder. För det vill Mia orkar inte läsa allt jag skriver. 

Vi har det i alla fall jäkligt gött. 








Första dagen.

Jag skulle precis gå från köket till vårt rum. Det är ganska mörkt ute den här tiden - klockan är runt åtta och solen har gått ner och det finns inga gatlyktor på den här delen av Bonaire. Som sagt, jag skulle gå från köket till vårt rum. Eftersom att det var mörkt såg jag inte riktigt vägen framför mig och plötsligt krasade det under min fot. Jag har alltså precis dödat en erimitkräfta och samtidigt haft sönder hans boende. Bra början på vistelsen. Bra karma osv. 

Vi har så himla mycket jetlag. Klockan 16 idag var vi redo för sängen. 
Nu är vi mätta också. Imorgon levereras det scoter till oss - problemen löses med plånboken öppen kan man väl sammanfatta första dagen med. 





Let's go!

Nu är väskorna incheckade. Steg ett i nervositetstrappan är taget och det gick bra. Vi lyckades lura dem att våra väskor var exakt samma så att Lovisas gick igenom på samma pris även att den egentligen var klassad övervikt och jättehögt BMI. Det handlar om att radera onödiga problem. 

Nu har jag svalt första resmåltiden. Scones och smoothie på espressohouse. Och mailat mitt sista mail som var tidsreglerat. Tänk. Om några timmar är jag tillbaka i paradiset. För nästan exakt ett år sen klev jag av planet i Sverige efter fem veckor i solen och vinden. Nu är jag på väg tillbaka - som jag har längtat och väntat och suktat och trånat. Det känns som en utopi att dagen är här och fläktar mig i ansiktet.  




den där årliga - och hopp om det nya

Det är nytt år. Och då brukar jag alltid skriva om det gamla året. Så jag tänkte att jag gör det igen, varför bryta gamla vanor som inte har ett behov av att brytas? De flesta stora händelser under tjugohundrafemton har jag redan skrivit om här. Eller stora och stora, jag har inte skrivit om flyktingkatastrofen eller terrordådet i Trollhättan. Jag har medvetet låtit bli - jag är inte insatt och ganska känslomässigt kall. Jag tycker inte annat än att det gör ont som fan i magen och hjärtat att tänka på det. Jag läste ett citat av Johan Rheborg som sa att "Frågan om flyktingar, den är inte politisk. Den handlar om anständighet. Man hjälper folk i nöd. Man hjälper solk som flyr, för fan. Punkt.". Och ja, han har rätt. Jordklotets olika delar tillhör fan inte vissa särskilda människor. Varenda människa eller djur har lika mycket rätt att trampa på varenda liten jordfläck och dricka lika mycket vatten i varenda bäck. Varenda människa med otur, ska erbjudas hjälp av den med mindre otur. Är det svårt att förstå?
 
Men nej jag har inte skrivit om stora händelser i den bemärkelsen. Jag har skrivit om stora händelser i mitt lilla lilla liv i den stora världen. Jag har skrivit om min tid på Bonaire och min utbildning till militärpolis och den fantastiska sommaren i Fiskebäck och om att jag sa upp mig för att jag fick ett nytt jobb. Jag har däremot inte skrivit om hur dåligt jag mådde i slutet på mitt förra jobb. Eller hur jag har hittat nya vinklar att se livet ifrån. Jag har inte heller skrivit om hur det känns att alltid vara älskad av någon. Jag har inte delat så mycket med bloggen och er fyra personer som läser den regelbundet. Det är inte ett medvetet val att inte dela allt. Det har bara liksom inte blivit så. Och jag är ganska nöjd ändå.
 
Tjugohundrafemton är slut. Och jag är väldigt glad över det. Det är skönt att universums cykel liksom ger oss en chans till nystart med jämna mellanrum. Med år-, månads- och veckoskiften. Jag ser fram emot allt positivt jag har framför mig. Det här ska bli mitt år. Jag ska åka till Bonaire och jag ska få nytt ansvar på jobbet och jag ska skratta med mina närmsta och kramas med de som värmer min själ. Och så tänkte jag träna och vindsurfa, enligt vissa, ohälsosamt mycket. Och jag ska äta så jävla mycket protein så mina muskler växer. Och så tänkte kräva vården på en knäoperation.
 
Nu kör vi. Gott slut och gott nytt och god jul. Vi hörs nog inte förrän det är dags för varmare vind i håret.

Från hjärtat.

För ett tag sen var det alla helgons dag. En dag som för mig är ganska mycket sorg. Och när jag inte är på topp, då skriver jag. Och jag ville inte publicera det där och då och just i den stunden. För det kändes för verkligt och för personligt och jag ville inte stå till svars för någonting just det dagen. Då ville jag minnas och bearbeta. Men idag känns det jag skrev, som just bara en text jag skrev. Och den är så brutalt rättfram och sann att jag kör en rak kopiering och klistrar in allt här. För det här är jag och mina känslor, okryddat och ocensurerat. Ärligt. Och kanske lite oväntat. För jag älskar och saknar och förbannar och ångrar - just precis sådär som alla människor gör, utan att kanske erkänna det.
 
Well, here we go.
 
När min bästa vän tog sitt liv så skrev jag om det. Jag kallade det för en overklig verklighet. Det var ett av mina sätt att bearbeta sorgen. Om det funkade? Delvis. Nu har livet kommit emellan mig och den påtaglighet som fanns när jag var sjutton och jag lät känslor ta över mitt liv. Jag är kallare nu. Har tagit mer distans till att bli påverkad. Just för att det gör så ont. Men när jag ibland läser det jag skrev för nio år sen så gör det precis lika ont som då. Ärren bränner som om det fortfarande var blödande sår. Jag förbannar mig själv för allt som inte kan göras ogjort; för hur jag behandlade mina föräldrar och mig själv, och för alla gånger jag grät utan att be om tröst, och för hur jag lät vissa av mina vänner bära mina bördor i hemlighet. Sebastians självmord var en stor del i att bägaren rann över och mitt inre blev synligt på ytan. Det gick inte riktigt att spela teater längre och jag blottades. Masken föll och verklighetens ljus blänkte på mina psykiskt våta kinder.
 
Jag vet inte om jag hade överlevt utan att masken slagits av mig.
 
Jag gråter varje gång mina tankar går till Sebastian. Inte just för att han valt att gå vidare, jag vet att det var hans högsta önskan och att evigheten och himlen och hans mamma tog emot honom med öppna armar. Mina tårar fälls för skuldkänslorna jag bär för mina egna handlingar och mina egna ord. Jag önskar innerligt att bli förlåten för det jag sa som fick honom att slutligen bestämma sig för att lugna sin själ. Jag vill bli förlåten för att jag lät den lilla iskalla snöbollen som hans död var rulla nerför en slänt och rasera hela mitt liv med sin tyngd. Jag vill bli förlåten för hur jag skrek åt mina föräldrar. Hur jag fick min pappa att tro att jag inte älskade honom. Jag vill be om förlåtelse till alla runtomkring som fått torka mina kinder. Jag vill be om förlåtelse till idrottsläraren på gymnasiet som yttrade sin oro för mig och bara fick lögner tillbaka. Jag vill visa dem att jag torkat mina kinder, vänt mina demoner ryggen och gått vidare. Jag vill visa alla som såg mig ligga i fosterställning att jag står upp och mer än något annat faktiskt vill leva.
 
Jag vill visa att jag har överlevt.  
 
 
 
På bilden är jag sexton år. Bilden satt i tidningen på min artonårsdag, av den enkla anledning att min pappa tyckte att jag var så vacker på den. Att den visade mitt inre, den person jag var. Och förhoppningsvis, såhär nio år senare, fortfarande är.  

vintertid

Tiden springer ikapp med min längtan - oktober är nästan slut och Bonaire kommer allt närmre. Jag minns när jag först började vindsurfa och självklart googlade på sporten. Jag blev ganska nöjd när jag läste på flera ställen att när man väl köpt sin utrustning är vindsurfing en relativt billig sport. Jag undrar om de jämförde med någon form av astronauthobby eller kanske glidflyg eller kanske om det räknas som sport att köpa nya bilar jämt. Jag har aldrig tidigare lagt så mycket pengar på något i mitt liv. Förutom mat. Men mat räknas inte till utgifter man väljer. Mat är ungefär som toapapper - nödvändigt ont.
 
I helgen fick vi två dagar med bra vind. Och jag är återigen helt fylld med energi. Självklart var jag trött som bara attan i huvudet och jag kände mig groggy både hela fredag och söndag - men det är alltid sådär, börjat vänja mig nu. Jag inser mer och mer hur jag prioriterar annorlunda än för några år sen. Och att vindsurfing sätts framför allt. Jag kommer på mig själv med att sätta vänskaper och framtid på spel för att få vind i seglet. Ibland känns det jobbigt. Men jag vill inte riktigt ändra på det. Det är ju precis som allt annat. Hästtjejer hänger i stallet och hockeykillar i ishallen.
 
 

Jag tar tillbaka det.

Det fanns en tid när jag tyckte synd om de som reste - för att det kändes som om när de var i Sverige så längtade de alltid efter att vara någon annanstans. Som om de inte var riktigt tillfredsställda eller mådde särskilt bra när de inte var på resande fot. Jag tar tillbaka det. Nu sitter jag själv här varje dag och räknar timmar tills jag ska få känna turkost vatten under fötterna igen. Och jag måste erkänna, det gör mig inte särskilt olycklig här hemma. Det gör att jag har något att tänka på och längta efter varje dag. För jag måste erkänna, sen jag kom hem från Bonaire i februari har det inte gått en enda dag utan att jag tänkt på dagen när jag kommer tillbaka. Nu är resan bokad. Det är ungefär tre och en halv månad kvar tills jag får återvända och återuppleva min dröm. Fjorton veckor tills jag ska besöka världens bästa träningsläger och spendera all min tid med människor som delar samma passion som jag. Att vindsurfa, prata om vindsurfing, titta på vindsurfingklipp och äta mat med enda syftet att jag ska orka vindsurfa nästa dag - det är min dröm. Jag vet inte hur jag hamnade här. För tre år sen hade jag aldrig haft en tanke på vindsurfing i mitt liv. Men jag fick en idé och bestämde mig för att prova. Och jag är djupt tacksam gentemot mig själv för att jag provade och gentemot min coach för alla timmar och allt tålamod han lagt ner på att komma på hur han ska lära just mig allt det han lärt mig. Jag har haft tur. Och jag valde att satsa på rätt sak.
 
Vindsurfingen ger mig det som ju-jutsun gav mig en gång i tiden. Inre frid och en jävla massa adrenalin.
And this is the great teacher.
https://www.youtube.com/watch?v=q2K8EWvF2EI
 

Tjugofem tydligen?

Det är söndag. I måndags fyllde jag tjugofem. Mitt tjugofemte år har varit mitt bästa hittills. Jag kommer aldrig sluta prata om resan till Bonaire. Jag mådde så väldigt bra i fem veckor. Och när jag insåg hur mycket jag tycker om vindsurfing, så insåg jag också hur jag ska prioritera i mitt liv. Och när jag mådde sådär bra, så bestämde jag att det inte är värt någonting alls att leva ett liv när jag inte mår just sådär bra. När jag klev av planet i Sverige i februari bestämde jag mig för att alltid kämpa för att fortsätta må bra. Och för att vindsurfa så mycket jag bara hinner. Och än så länge är det ett beslut jag håller benhårt fast i och som fungerar så hiskeligt bra.
 
Jag trodde det skulle bli lite jobbigt att fylla tjugofem. Att jag skulle bli stressad över allt jag trodde jag skulle hunnit när jag nådde halvvägs till femtio. Tidigare var jag helt övertygad om att då skulle jag ha både hus, utbildning och barn. Och här sitter jag. Jag har jobb och hyresrätt och inga barn. Om jag är ledsen för det? Inte särskilt. Jag tror att jag hade en bild av hur man ska leva sitt liv, utefter hur mina föräldrar och många i min omgivning har levt sitt. Men jag tror inte det passar mig. Just nu vill jag jobba, och spara alla pengar jag kan för att lägga dem på resor och utrustning. Och jag vill skratta. Och träna. Och vindsurfa. Och vara nära mina vänner. Jag vill måla mitt liv med skratt och glada färger - varje dag! Med mitt nya jobb, så känns det som om det är möjligt. 
 
 
 
: )
 
 

Om

Min profilbild

Kaifighter - Becka

Glad tjej med fötterna på surfbrädan och blicken i siktet.

RSS 2.0